Mitt livs första pion

I söndags hade pionen "Festiva Maixma" två vita knoppar. Stora som golfbollar och med en svag rodnad mitt på kinden. Efter ett år av längtan har jag äntligen fått se blommorna slå ut. De är underbarare än jag hade kunnat föreställa mig och doften, den är som en saga.

Klätterställning till sockerärterna

Förra året sådde jag sockerärter intill solrosorna. Sen sådd. Och bara några få frön. Inga problem med klätterstöd. Men i år sådde jag tidigt. Och enligt fröpåsens instruktioner. Det tog inte särskilt lång tid innan de små plantorna tittade upp ur marken. Gladde mig när jag såg dem och toppade med förtjusning. Det avklippta är ju så gott!

Men så växte sockerärterna lite till. Och då slog det mig – sockerärter klättrar. Jag hade alldeles glömt bort att de behöver någonting att klänga på. Vet inte hur jag tänkte. Men nu är det fixat. Jag bad maken om lite armeringsmatta och ett par pålar. Igen. Turligt nog blev det armering över efter jordgubbsslandet. Pålar har vi en hög av efter paret som bodde här före oss.

Blev faktiskt rätt bortskämd. Behövde inte göra mer än att säga hur stort armeringsnätet skulle vara och att det skulle sättas upp mellan ärtraderna. Nu står det där i den gamla sandlådan och låter sockerärterna klamra sig fast i rosten. Första blommorna kom förra veckan, så jag är hoppfull om att snart få stoppa hemodlade, obesprutade små skidor i munnen.

Julrosen har fröat av sig

Jag har väntat och väntat och nästan trott att frökapslarna i min julros har skrumpnat ihop. Men så i går fick jag syn på några svarta små pluttar inne i tepåsen. Den ena kapseln spottat ut tio glänsande frön.

Jag var inte sen med att plantera dem. Sedan några veckor har jag två nya kragpalleland i en del av trädgården där det är lagom mycket sol. Den ena avdelningen heter "BB", den andra "Förskolan Fröet". Perenner ska sås, gro och få chansen att växa till sig innan de hamnar i rabatten.

I "Förskolan Fröet" växer redan små echinaceor, aklejor och backsippor från vinterns sådder. Och nu har alltså de allra första fröerna bäddats ner i "BB". Undrar hur lång tid det tar innan de små liven gror?

Full rulle

Den här bilden är från i går kväll. Vi hade grillat med närmaste grannarna och åt rabarberpaj i vardagsrummet när ena grannen började hojta och vifta med armarna mot fönstret. Själv försökte jag klättra på stackars maken i min iver att komma närmare fönstret. Två grävlingungar lekte jaga där ute, försvann och kom tillbaka. Och igen. Och igen. Upp och ner ur diket. Till slut rusade de runt i trädgården. Men, de var lite för snabba för mina kameratryckningar. Och när jag sprang ut för att få en bättre bild gömde de sig genast i åkern. Men åh, så mysigt. Det är som att bo "Mitt i naturen".

Blommor till mig

Vi var fem "Lindor" i klassen när jag gick i grundskolan. Och vi hade definitivt inte namnsdag. I alla fall inte förrän vi kom upp i sexan sjuan. Då fick vi en plats i almanackan. I advent. Men, numera har Linda tydligen namnsdag strax före midsommar. Av någon anledning känns det fortfarande inte riktigt som en legitim namnsdag. Men, jag blev förstås väldigt glad för blommorna som Klas gav till mig i dag.

Jorgubbar på vertikalen

Var det någon som såg den fina montern på Nordiska trädgårdar? Den med ett planteringsbord i betong och så ett armeringsjärn med örtfyllda konservburkar upphängt på väggen.

På min näthinna fastnade det så pass att jag har gått och tänkt på det hela våren. Tidningens restaurang har snällt sparat konservburkar åt mig och nu äntligen har jag lyckats få tolv stycken i samma storlek. Har använt tre underbara ”ingredienser”: armeringsnät, pålar och buntband. Klas fick slå ner pålarna. Det var på tok för tungt. De som bodde i huset innan vi flyttade in hade tänkt bygga garage där, så underlaget är hårt packat.

Men det gick. Till slut.

Det blev lite för högt.

Men allt går att fixa med bultsax.

Min största insats var att borra hål i konservburkarna. Ett i botten för vattenavrinning och två i uppkant. Passade på att dra igenom buntbandet innan jag fyllde med leca och jord och gjorde sista räden mot grannens jordgubbsland. På kvällen när allt var klart var jag så stolt att jag släpade med mig grannen över för att beskåda. Det var nära att jag inte kunde låta bli att ta hennes mamma i handen och dra med även henne – men så kom jag på att jag ju bara har hälsat på henne ett par gånger. Så där lite på avstånd. Någon måtta får det kanske vara.

Det bästa med mitt vertikala land är luftigheten kring plantorna. Förhoppningsvis ska gubbarna inte kunna mögla.

Minus är höjden. Så fort burkarna var uppsatta kom jag på mitt lilla dilemma – jag når inte upp med vattenkannan. I alla fall inte till de översta plantorna. Men att plocka, det kommer jag att klara av.

Stella är krasslig

Stella började så fint. Gröna löv på samtliga grenar och full blom. Men nu är hon lite vissen. På gren efter gren börjar löven hänga och torka ihop tills de är bruna och prassliga.

Vi köpte körsbärsträdet förra våren. Hon har växt så snällt.


I vintras hade hon nät kring stammen, så inga djur har kommit åt att knapra på henne. Men dåligt mår hon – det är upenbart. Frågan är bara vad som är fatt. Och vad vi ska göra?