Jag har blivit 37 år i dag. Det känns lite märkligt, eftersom jag redan har varit det i ett par år.– Men lilla gumman, du är ju bara 35, sa mamma i april förra året när vi promenerade till vitsippsbacken och jag började prata om hur nära 40 jag var. Hade av någon anledning fått för mig att jag var 37 år. Kanske för att så många vänner skulle fylla 40.
Sedan dess har jag fortsatt att tänka på mig själv som 37 år. Har ingen som helst känsla av att ha varit 35. Eller 36. Börjar bli väldigt trött på att säga att jag är 37. Det är nästan så att jag önskar mig åldern 38 i stället.
Men jag har fått fina blommor av Klas. Och trevliga grattishälsningar med uppmuntrande tillrop om mina odlingar. Det gläder mig. Och i morgon ska jag fira ”på riktigt” tillsammans med min och Klas familj.
De enda som inte är riktigt glada är tomaterna inne i växthuset. De skulle ha blivit gödslade tidigare i veckan. Men, jag lär ju inte kunna låta bli att valla runt på släkten i trädgården när den kommer och hur kul är det med ett växthus som luktar hönsgödsel? Har dock pratat snällt med tomaterna och lovat att de ska få sitt gottgott, senast på söndag förmiddag.
