Till bönorna

I eftermiddag har Klas varit väldigt snäll. Han har byggt en ställning till bönorna.

Åh, så det kliade i fingrarna att rusa dit och gräva ner alla plantor. Men nix, det blir inget. Ska hålla mig tills frostrisken är över.





















Jag grävde ner min piilu i stället – klematisen jag fick häromdagen. Dessutom planterade jag om änglatrumpeten och plockade årets första bukett med lupiner.

Upp mot det blå

Förra våren började grannarna på andra sidan vedhögen att prata om honungsrosor. Jag älskar honung. Till och med ordet smakar gott. Så givetvis ville jag också ha en honungsros.

Med facit i bakfickan borde jag nog ha läst på lite mer innan jag brummade i väg till plantskolan och köpte min livs första rosbuske – en helenae lykkefund. Men det gjorde jag inte.

Blommorna är väldigt fina och de doftar sagolikt. Men de blommar väldigt kort. Och framför allt – busken är starkväxande. Det tog inte många veckor innan vi förstod att vi hade adopterat ett monster, en landlevande bläckfisk med långa, slingrande armar. Sju meter hög kan den tydligen bli. Tjolahopp!

Hela vintern har vi diskuterat hur vi ska stödja vårt lilla honungsmonster. Och nu äntligen har vi hittat en ställning där den kan slingra runt bäst den vill. Och sticker den upp och gör sig märkvärdig – ja, då åker sektatören fram.