En liten blåmes flög in i rutan till vinterträdgården. Det lät inte som någon kraftig kollision, men när jag tittade ut så låg pippin på backen och drog bakåt med huvudet så som jag har sett andra djur göra precis innan de dör. Jag blev så ledsen.
Men jag hoppades och hämtade den lilla pippin och lade den i min ”fågelräddare”. Jag köpte den som transportbur till min undulat för många år sedan, men plastlådan föll i glömska när undulaten blev sjuk och dog.
För några veckor sedan upptäckte jag lådan på en hylla i blomsterboden och kom på att den skulle vara mycket bättre både för fåglarna och oss än duschkabinen – det där jag brukar låta omtöcknade fåglar värma sig. Fåglarna kan kvickna till i lådan och gör sig inte illa när de väl blir sugna på att flyga igen. Jag behöver inte heller försöka fånga dem och skrämma dem en gång till – det är bara att ta med sig lådan utomhus och öppna den. Dessutom känns det bra att ha fåglarna på en liten begränsad yta med tanke på eventuell smitta.
Blåmesen fick sova en stund på skrivbordet medan jag fortsatte att skriva. Katten sov gott och märkte inte ens att jag hade en fågel i sjukstugan.
Trodde jag. Knappt en timma efter den första krocken gjorde en annan blåmes samma sak. Den flög vidare och segnade ner utanför växthuset. När jag försökte stoppa in även den i lådan så smet den första som tydligen hade kvicknat till. Det tog ”kattastrofen” en millisekund att fånga den stackars blåmesen. Känner mig så dum och klantig som lät det ske.
Den ena blåmesen kvicknade snart till och kunde återbördas till friheten. Den andra kom inte länge än till min klänning och fick följa med tillbaka in. Jag tyckte att den verkade må bättre när den hade fått lite sockervatten att dricka, men nu sover den med huvudet mot en hirskolv. Jag hoppas att jag ska hitta en pigg liten fågel i morgon bitti. I annat fall hoppas jag att den dör snabbt och slipper lida. Det här är ett misstag som jag inte lär göra om.
