Söndagsångest och en ny vänskap

I går började jag jobba igen. Det var länge sedan jag drabbades av söndagsångest – det inträffade inte ens efter sommarsemestern förra året. Men fy så svårt det var att somna – jag som knappt brukar hinna lägga huvudet på kudden.

Anledningen var intervjun jag gjorde i går förmiddag. Den var önskad av en annan person som jag intervjuade i december och allt jag visste var namnet och adressen. Mina intervjuer brukar vara väldigt förutsättningslösa, men jag brukar veta på något sånär vad de ska handla om. Dessutom visste jag att hon jag skulle träffa var jättenervös eftersom hon var väldigt tveksam till att ställa upp.

Men halsen gjorde inte ont och vinterkräket kom inte på besök, så det var bara att masa sig i väg med diktafon, block och penna. Fotografen valde att komma i slutet av intervjun när jag förhoppningsvis hade hittat en röd tråd.

Det var dock aldrig någon fara. Det första jag såg när jag klev ur bilen var stora odlingslådor och pallkrageland, en fiffig kompost och en jättefin damm. Vi gick en runda i trädgården, tittade på alla växer, de övervintrade tomatplantorna och fikonträdet som påminde henne om barndomens somrar i Teheran. När vi skildes åt efter en och en halv timmes samtal var det med en kram och som vänner som definitivt kommer att ses igen.