Jag sitter i soffan och läser nyutkomna boken ”Klematis” av Ulla Hårde. Egentligen tycker jag att den ser rätt trist ut. I synnerhet på utsidan. Och även om den innehåller lite historia, lite om att välja sort, lite om plantering, skötsel, förökning, sjukdomar och skadeinsekter, så är det inte så mycket mer än vad jag får på informationsbladet som brukar följa med från plantskolan. Och på nätet är det lätt att snabbt hitta mer. Det gäller även presentationen av sorter som större delen av boken består av.Men ändå kan jag inte låta bli att bläddra. Och förälska mig. Det blir nästan en titta-peka-bok. Underbar, tycker jag. Läskig, misstänker jag att maken mumlar. Var ska vi gräva ner den, har du tänkt dig? Och vem ska gräva gropen?
När jag var liten hade vi en Jackmani. Ända till för ett år sedan var klematis det samma som den klängande växten med mörkt blålila blommor. Klematis. Usch, fy och blä. En sådan skulle jag aldrig tillåta i min trädgård. Men sedan dess har jag upptäckt hur många fantastiska sorter det finns. Alla dessa färger, former, varianter och storlekar. I stället blir det nog en trädgård med klematis både här och där. Och tänk om jag kunde få en att klättra upp i eken i skogsdungen här intill. Mmm …
