Trädgård är ju vansinnigt roligt. På våren. Och sommaren. Och i tanken på när snön ligger som djupast i januari och februari och sådderna går att dra igång inomhus. Men nu, på hösten, är det bläääääää! I onsdags kände jag mig frisk nog för att klippa lite med sekatören, men varje gång jag stack näsan utanför dörren började det regna som på beställning. Det blev städning av blomsterboden. Nu är den så prydlig att jag nästan har lust att släpa dit grannarna bara för att visa hur fantastiskt fint det har blivit. Och lite roligt var det – skillnaden märktes ju verkligen.
Men nu är hela trädgården kvar. Solen skiner och det är ju trevligt, men det blåser halv storm. Blev iskall de två timmar jag ägnade åt att klippa hortensia och rensa en tredjedel av stora blomsterrabatten. En tredjedel. Det är massor kvar och det är så triiiist. Men jag vet ju att jag har igen det i vår.
Förra året lät jag vissna blommor står kvar – det skulle ju vara så snyggt när frosten strödde sina rosor över dem och dessutom skulle de vara ett bra skydd för småfåglarna. Det blev bara fult. Såg inte en fågel som försökte gömma sig i de vissnade echinaceorna och dessutom fick jag extraarbete i vår – en rabatt med färgglada vårblommor och vissna, ruttnande blomstänglar var ingen fin kombination. Nu är jag inne och värmer mig framför brasan. Ska nog krypa ner i badkaret efter lunchen i väntan på kvällens krabb- och musselfest. Ska nog tänka ut en strategi för resten av trädgården också. En kvar om dagen, kanske. Då kan det väl inte nattning av trädgård kännas som en övermäktig uppgift? Eller!?!
