I går skulle det vara soligt för sista gången på flera dagar. Bestämde mig för att ta ut komptid och lämnade redaktionen efter lunch. Borde ha tagit det som ett omen när solen gick i moln.
Väl hemma satte jag flera sådder som jag skulle ha med mig ut i växthuset i en låda. Skulle egentligen inte ha tagit med mig pluggboxen Alba, men så fick jag se att det första av Kap Verdefröerna hade grott. Den lilla plantan såg nästan ut som en fyrklöver. En robust sådan. Blev så glad att jag lastade på pluggboxen också. Överst. Nästan som en liten bergstopp. Gladde mig åt alla de fina och knubbiga små tomatplantorna som växte intill fyrklövern när jag vinglade ut till växthuset.
Men, jag hann inte längre än över tröskeln. Tittade åt ett annat håll och så platt pannkaka. Pluggboxen gjorde en saltomortal, kastade av sig locket och landade rakt upp och ner på stenläggningen.
Lyckades skrapa fram några av tomatplantorna och omskolade dem så fort jag bara kunde. (Fast först rusade jag in i huset och grävde fram makens godispåse – han lär sig aldrig han heller och gömmer tack och lov alltid sötsakerna på samma ställe – perfekt när det behöver tröstätas.)
Plantorna ser lite luggslitna ut. Och den lilla ”fyrklövern” bröt tyvärr nacken. Såg att ett av Queen Anne’s melonfröer hade börjat gro under jorden, så det försökte jag också plantera om. Kanske att jag även lyckades rädda en blomkålsplanta. Men vad som är vad bland tomaterna vet jag inte. Just nu kallar jag dem för Pip-tomater. Kort för pytt i panna.
Efter omskolningen gjorde jag i ordning en ny pluggbox och sådde i exakt samma ordning. Tur att jag hade fröer kvar till samtliga sorter!
Undrar hur många gånger jag egentligen har staplat saker ovanpå varandra och … pladask? Ibland är det nästan så att jag undrar om inte mamma och pappa tappade mig några gånger för mycket när jag var liten.
Första sådden i Alba
