Tomaterna jag sådde vecka ett växer så det knakar. Vid det här laget är de över en meter höga och hur buskiga som helst. Dessutom blommar de. Enda problemet är väl att det börjar bli lite svårt att ta sig förbi. Passagen mellan dem och soffan blir trängre för varje dag som går. Just nu är jag dock vansinnigt stolt över dem. I går tittade jag ut genom vardagsrumsfönstret som de står emot (fönstren som skiljer vardagsrum och vinterträdgård åt) och fick se fyra, stora, gröna tomater. Vilken överraskning. Jag hade inte en aning om att det var tomater på gång. Gissa om jag är katig. Här kommer det inom kort att vankas solmogen oxheart och det känns alldeles fantastiskt. Börjar fundera på om jag inte ska vara lite snabbare med tomatsådden nästa år med tanke på hur bra plantorna verkar fungera i vinterträdgården.
