En blick över axeln

I kväll har jag inte stuckit fingrarna i jorden. Jag har inte odlat någonting. Bara njutit. Ätit middag i kvällssolen, förlorat mig i en bok, blivit varm i själen av fågelsång, guldkantade moln och allt längre skuggor. Det är ju trots allt lillfredag nu när jag får ha onsdagarna för mig själv.

Innan kvällskylan kom krypande, just som jag skulle samla ihop mina saker och gå in, slängde jag en blick över axeln. Mot sparrislanden. Jag är ju lite orolig för plantorna. Tänker att de kanske inte överlevde vinter. Men, vad var det jag såg? Inbillade jag mig? Nej då, det är på riktigt – en första liten knopp som försiktigt kikar upp ur jorden.

Jag blir större dag för dag!

Nå ja, vecka för vecka ... eller kanske snarare månad för månad. Det är inte direkt så att min lilla blå bergvallmo växer i samma takt om tomatplantorna. Nej, här går det lugnt och försiktigt tillväga. Just nu verkar det mest som om den satsar på taggar. Men, fyra blad och flera millimeter större än förra månaden – inte illa för en liten perenn.