Jag är antagligen felprogrammerad. Bebisar är gulliga och jag lånar dem gärna en liten stund, men jag har aldrig drömt om en egen. Djur däremot. Och då i synnerhet deras ungar. Jag skulle kunna ha hur mycket djur som helst och längtar alltid efter att få ta hand om. I morse var det en pippi som såg ruggig ut under fågelbordet och som satt där alldeles för länge. Trots att jag fick fågelloppor efter en hjälpinsats förra vårvintern, kunde jag inte låta bli att gå ut för att se hur den lilla grönfinken mådde. Inte ett dugg bra, eftersom jag utan problem kunde plocka upp den. Funderade på hur bra det var att jag tog in den i värmen − jag vill ju inte förlänga lidandet om fågeln ändå ska dö. Å andra sidan skulle jag hellre vilja dö varm än halvt ihjälfrusen. Så pippin fick sitta i duschkabinen i lilla badrummet. Den fick mat och vatten, men somnade så fort jag hade tagit in den.
Jag somnade också. Och väcktes av katten två timmar senare. Gästen hade tydligen piggat på sig och katten jamade mig i ansiktet för att jag skulle släppa in henne i badrummet. Vilket jag inte gjorde. Men pippin verkade pigg. Jag satte den i solskenet i rosbusken närmast fågelmaten. Först satt den stilla och burrade upp sig, men efter en stund började den hoppa runt och flög sedan sin kos. Kanske dör den i alla fall, men jag hoppas att den lilla stunden i värmestugan hjälpte och att pippin får fortsätta flyga mot våren.
