Full rulle

Den här bilden är från i går kväll. Vi hade grillat med närmaste grannarna och åt rabarberpaj i vardagsrummet när ena grannen började hojta och vifta med armarna mot fönstret. Själv försökte jag klättra på stackars maken i min iver att komma närmare fönstret. Två grävlingungar lekte jaga där ute, försvann och kom tillbaka. Och igen. Och igen. Upp och ner ur diket. Till slut rusade de runt i trädgården. Men, de var lite för snabba för mina kameratryckningar. Och när jag sprang ut för att få en bättre bild gömde de sig genast i åkern. Men åh, så mysigt. Det är som att bo "Mitt i naturen".

Blommor till mig

Vi var fem "Lindor" i klassen när jag gick i grundskolan. Och vi hade definitivt inte namnsdag. I alla fall inte förrän vi kom upp i sexan sjuan. Då fick vi en plats i almanackan. I advent. Men, numera har Linda tydligen namnsdag strax före midsommar. Av någon anledning känns det fortfarande inte riktigt som en legitim namnsdag. Men, jag blev förstås väldigt glad för blommorna som Klas gav till mig i dag.

Jorgubbar på vertikalen

Var det någon som såg den fina montern på Nordiska trädgårdar? Den med ett planteringsbord i betong och så ett armeringsjärn med örtfyllda konservburkar upphängt på väggen.

På min näthinna fastnade det så pass att jag har gått och tänkt på det hela våren. Tidningens restaurang har snällt sparat konservburkar åt mig och nu äntligen har jag lyckats få tolv stycken i samma storlek. Har använt tre underbara ”ingredienser”: armeringsnät, pålar och buntband. Klas fick slå ner pålarna. Det var på tok för tungt. De som bodde i huset innan vi flyttade in hade tänkt bygga garage där, så underlaget är hårt packat.

Men det gick. Till slut.

Det blev lite för högt.

Men allt går att fixa med bultsax.

Min största insats var att borra hål i konservburkarna. Ett i botten för vattenavrinning och två i uppkant. Passade på att dra igenom buntbandet innan jag fyllde med leca och jord och gjorde sista räden mot grannens jordgubbsland. På kvällen när allt var klart var jag så stolt att jag släpade med mig grannen över för att beskåda. Det var nära att jag inte kunde låta bli att ta hennes mamma i handen och dra med även henne – men så kom jag på att jag ju bara har hälsat på henne ett par gånger. Så där lite på avstånd. Någon måtta får det kanske vara.

Det bästa med mitt vertikala land är luftigheten kring plantorna. Förhoppningsvis ska gubbarna inte kunna mögla.

Minus är höjden. Så fort burkarna var uppsatta kom jag på mitt lilla dilemma – jag når inte upp med vattenkannan. I alla fall inte till de översta plantorna. Men att plocka, det kommer jag att klara av.