I går gjorde maken och jag en utflykt till Björnhammaren tillsammans med hans syster med familj. Tidigare kallades orten även Nedre Gryt eller Nedre Hammaren och ligger mitt i skogen i Hallsbergs kommun, cirka fem mil från Örebro.
Visst ser det idylliskt ut vid första anblicken. I synnerhet det här stället precis intill Björnhammarsjön.
Björnhammaren byggdes upp kring de industrier som uppfördes här. För hundra år fanns det en glasfabrik på orten. Det har också funnits ett tråddrageri. Tråden, som var av järn, fraktades till Gryt där den kapades till spik.
Spikfabriken är den industri som levde kvar längst. Men den 9 juli förra året (2014) ansökte ägaren om konkurs. Då fanns det endast 15 anställda kvar.
Här låg ”Ica – din närhetsbutik”. Den slog igen för 25 år sedan i samband med att handlarparet gick i pension.
På anslagstavlan sitter endast häftstiften kvar.
Här innanför låg tråddragerifabriken. Den brann ner 1958.
Vackra arbetarlängor. Rallarrosor har tagit över förstu-
kvistarna.
Björnhammaren beskrevs som ett idylliskt samhälle där man tog hand om varandra. Myntets baksida lär ha varit social kontroll.
I början av 1970-talet bodde det drygt 130 personer i Björnhammaren och fram tills för tio år sedan räknades samhället fortfarande som småort. Numera är det bara en samling hus utanför statistiken. Befolkningsmängden uppgår till ett tjugotal personer.
Några av dem bor i det här flerfamiljshuset. Här är gräs-
mattorna nyklippta. Runt det övergivna huset intill är det höga ängsgräset vått efter morgonens regn.
Det här är Björnhammars Ågata, även kallad ”Lyckliga gatan” – troligtvis eftersom det bodde så många barnfamiljer här. De tio husen byggdes i början av 1960-talet.
Sju av husen väntar sedan flera år på att rivas. Medan byråkraterna vänder papper är det som om naturen försöker ta över och göra jobbet själv.
Tyvärr har det förekommit en hel del skadegörelse, så det är förståeligt om misstänksamheten är stor. En och samma bil passerar oss vid två tillfällen och gör extra varv för att spana in oss under vår vandring.
Vi kan ändå inte låta bli att titta in i husen. Dörrarna står ju i flera fall på vid gavel. Själv undrar jag var Arne Larssons hus ligger. Jag har läst att han ska ha varit den siste som bodde från Lyckliga gatan. Enligt uppgift insjuknade han 2008 och fick lämna sin bostad i all hast.
Till slut hittar vi det som vi tror är Arnes hus tack vare de röda köksluckorna.
Ett brev från sotaren daterat 2006 gör att vi blir riktigt säkra. Det bara ligger där i köksfönstret som om varken regn eller vind kan rå på det.
En sockerkaksform hänger fortfarande på väggen.
Men i övrigt är så gott som ingenting längre intakt. Arnes hus har haft påhälsning av vandaler.
Sorgligt. Det här kunde ha varit ett fantastiskt tidsdokument!
Vi lämnar Lyckliga gatan där takpannor och panel har plockats ner och brutits bort.
Det är skönt att vi har sällskap och inte är ensamma här. Det hade känts för kymigt. Frågan är hur det känns att bo på gatan ovanför och se de övergivna husen varje gång man tittar ut. Och hur känns det när nyfikna besökare som vi kommer för att titta på det som en gång var ett blomstrande samhälle mitt i välfärdens Sverige?
Vädret har inte varit direkt strålande i dag heller, men det var fantastiskt syrerikt och vackert i skogen. Mossan såg underbar ut. Och här och där fanns det små kantarellknappar. Det blev inte mycket mer än lite drygt fyra deciliter, men oj så gott det ska bli med fettuccine alfredo med kantareller. I morgon blir det utflykt till en spökstad i skogen som vi har tänkt besöka i ett och ett halvt år. Ser verkligen fram emot det nu när det äntligen ska bli av.
Det regnar och regnar och regnar. Jag piggar upp mig med en fläderdrink. Kanariefåglarna fick en blomma att mumsa på eftersom personalen i djuraffären sa att de har fått smak för fläder. Blomman tog slut på nolltid och Fingal har sjungit tack för maten så att det riktigt vibrerade i öronen. Nu har alla tre skvätt omkring i badkaret och jag känner mig riktigt avundsjuk – fåglarna tycker tydligen att det är perfekt beach-väder.
Förra veckan var det definitivt för varmt för min smak, men det var härligt att läsa bok i skuggan nere vid bryggan och bada i det varma vattnet. 
