Dagens skörd

Jag är jättepigg på odling i början av säsongen. Jag älskar frösådd, omskolning och utplantering. Förvaltningdelen är jag inte lika intresserad av, tyvärr. Och när trädgården plötsligt är full av grönsaker och blommor som bara väntar på att skördas, så glömmer jag lätt bort att det jag sått ska ätas upp. Men i dag kom jag ihåg. Måste säga att det kändes riktigt trevligt att bära in dagens skörd. Nu tronar den på köksbänken.

Tillbaka till ruta ett

Det är säkert bara tillfälligt, men just nu känns det riktigt höstlikt ute. Och till min stora förskräckelse har jag börjat höströja.

Krassen är överblommad och ser mest ut som ett blekt virrvarr – en krattad jordbädd är faktiskt snyggare. Krukan med den fina stockrosen ”The Watchman” är tömd, diskad och undanstoppad och i växthuset håller jag som bäst på att riva ner min döende passionsblomma. Den var så fin med långa slingror uppe i taket, men sedan en vecka hänger blad och knoppar halvtorra och fula.

Skulle vilja dra i en broms och hålla kvar sommaren – eller allra helst: göra som i Monopol och gå tillbaka till ruta ”gå”, det vill säga till den först juni.

Trött på trädgård

De senaste dagarna har jag inte gillat min trädgård. Jag har gått och muttrat om betong. Ett stort lass att smeta ut över gräsmatta och rabatter. Fast jag vet ju att känslan går över. Det brukar kännas så här ungefär vid den här tiden på året. Ändå blir jag lite rädd och tänker att trädgårdsintresset kanske tar slut.

Fast i dag har jag tagit itu med trädgården igen. Det har jag den molniga eftermiddagen och kvällen att tacka för. När solen vräker ner från klarblå himmel och luften nästan dallrar är det bara badflotten som gäller. Då går det inte att flänga omkring med spade och gödsel. Men efter i dag har jag (nästan) inga dåliga samveten kvar och då känns allt mycket bättre.

Kanske att jag till och med ska gå över till grannen och göra som i går vid den här tiden: flyta omkring i poolen och titta på stjärnhimlen där ovanför − det är definitivt ett sommarminne jag bevarar till regniga och gråkalla höstkvällar.

En föraning

Första augusti tycks komma med en föraning om höst. Fuktig luft och dis så tjockt att vägen in till huset påminner om en saga. Jag var långt ifrån utsövd när jag vaknade till för en kvart sedan, men kunde ändå inte låta bli att gå ut i morgonljuset.

När jag vaknar nästa gång kommer solen att ha svept bort höstkänslan och bjuda på en ny het dag i trädgården. Själv tänker jag göra precis som i går – vattna växthuset och lägga mig i solstolen nere på bryggan. Gräva i rabatterna och plantera kan jag göra en annan dag.

Vad hände med bladen?

Jag älskar krusbär. Jag köpte ett par buskar förra året och nu har jag äntligen mogna bär. Jättegoda! Men jag undrar vad som har hänt med alla blad. Jag kan svära på att busken hade blad för några dagar sedan, men nu finns inte ett endaste kvar. Måste vara något otäckt litet kryp som tycker att krusbärsblad är gott gotti gottgott.

Odla med huvudet

Hur tänker jag egentligen när jag odlar? Inte tillräckligt, verkar det som. Utöver sparrislandet och bönodlingen, består min köksträdgård i princip av åtta pallkragar och en före detta sandlåda. I en av dessa pallkragar odlar jag purjolök. Varför? Det är ju faktiskt väldigt sällan jag använder purjolök. Samma sak med pallkragen med broccoli. Om sanningen ska fram så är jag inte särskilt förtjust i broccoli. Till skillnad från morötter. Jag älskar morötter. Och sockerärter. Morötterna har visserligen fått två pallkragar till sitt förfogande, men sockerärterna existerar knappt i år.

Det tål att tänka på. Nästa år kanske jag ska nöja mig med en rad purjolök och ta ytterligare en pallkrage till morötterna. Jag tänker odla massor av sockerärter och rödbetor. Kanske sätter jag sockermajs i sandlådan. Mer plats ska vikas för spenat och sallat. Men någon broccoli blir det definitivt inte.

Snart får jag smaka

Jag väntar och väntar på att djungelgurkorna ska mogna. Men det händer inte mycket. De har sett ut så här jättelänge. Efter att ha misslyckats med plantorna två år i rad, är jag såklart väldigt nyfiken och vill smaka. Helst i går. Men jag antar att jag får vänta lite till. Så länge kanske det är någon van odlare av djungelgurka som kan berätta för mig hur de smakar och om de verkligen är något att ha.