Tusen och fem trädgårdar

I söndags var jag om min vän Therese på Tusen trädgårdar. Så trevligt! Framför allt att träffa Therese. Vi gick i samma klass första året på gymnasiet, men jag tror inte att vi sa mycket mer än hej till varandra. Ett tjugotal år senare träffades vi på tidningen när jag då och då passade på att utflykta från centralredaktionen och låna ett skrivbord på det lokalkontor där hon jobbade i receptionen. Hur det kommer sig att vi började prata om blommor och odlingar och insåg att vi hade ett gemensamt intresse har jag inget som helst minne av, men jag är väldigt glad att det blev så. Det är alltid lika mysigt att träffas och tiden bara flyger i väg på tok för snabbt.


Första trädgården vi besökte var Byvallen i Skärkind. Vi hängde verkligen på låset.


Nu går jag här och funderar på om inte jag också ska börja odla tagetes mellan tomatplantorna. Det är ju riktigt fint. Nu gillar jag visserligen inte tagetes något vidare, men den här burriga sorten med små små blommor är ju riktigt söt. Är det någon som vet vad den kan tänkas heta?


Och så ska jag härma det här ärt- och bönstödet. Jag måste skifta i mina rabatter och sluta försöka odla ärter och bönor i samma land år efter år. I teorin vet jag att det inte blir bra, men jag vill hemskt gärna ha ärterna på ett och samma ställe. Mitt stora stöd till ärter och bönor går inte att flytta med, men ett stöd av det här slaget borde bli perfekt.


Det här var helt klart dagens finaste trädgård.


Dagens andra trädgård, Hallebyberg i Skärkind, var av det lite mer röriga slaget, men charmig på sitt sätt.


Vi blev vansinnigt avundsjuka på kålhuset. Vilka fina plantor!


Ett sådant här vackert kålhuvud har jag bara drömt om. Nu är det nästan så att jag vill testas att odla egen kål nästa sommar. Jag gillar ju att göra kåldolmar.


Vi blev också imponerade av avloppsanläggningen som ser ut som en damm med tätt växande vattenväxter. Smart och coolt!


Det här tyckte vi också var fint! Så härligt för en liten knodd att under uppsikt kunna leka med båda sand och vatten på en och samma gång.


När det började kurra i magen åkte vi till Löfstad slott för att äta lunch på värdshuset. Trevligt och gott! När vi satt där kom vi fram till att vi endast varit där en enda gång tidigare och att det nog var med skolan under det där första gymnasieåret. På Löfstad var vi förstås tvungna att besöka slottets handelsträdgård. Den åker vi gärna tillbaka till.


Tredje trädgården blev Joey’s trädgård i Norsholm.


Där tog "the man himself" emot och lät sig nådigt klappas innan han släntrade tillbaka till trädäcket och sträckte ut sig i skuggan.


Snacka om att den hunden har smak.


Och gröna tassar. Jag har aldrig sett så kraftiga luktärter som i de här pallkragarna. Koskit, är knepet enligt Joey. Voff!


Villa Stenhägne var den trädgård vi blev minst förtjusta i, även om den var väldigt välgjord och fin. För oss var den dock kanske inte riktigt värd omvägen till Söderköpig.


Men det fanns roliga inslag.


Och fina detaljer.


Jag gillar den här odlingsbänken.


Den här gröna väggen är inte heller dum.


Bäst var dagens sista ställe. Bokahall i Grytgöl. Här odlade ägarna grönsaker i stora stora lass och hade bland annat höns och kaniner för ägg och kött.


När vi kom hit var klockan så mycket att det nästan var dags att stänga. Men hon som hade stället sa att vi hade valt rätt eftersom det hade varit fullt med folk hela dagen och att vi nu fick stället för oss själva.


Hon visade runt och berättade om deras tankar och odlingar i trekvart. Dessutom gav hon oss utsäde till potatislök. Bara det. Jag som har försökt få tag i potatislök blev väldigt lycklig.


Sista stoppet innan vi åkte hemåt blev det fantastiska glasstället i Hjortkvarn. Där gör de sin egen glass och det finns hur många sorter som helst. Vi det laget var vi faktiskt rätt möra. Det är märkligt att man kan bli så trött av en så trevlig utflykt med en härlig vän.