Jag älskar min Eleanor Leytham, men kärleken verkar inte vara besvarad. I alla fall kändes det så i somras när jag ställde ut sticklingen på terrassbordet. Det blev nästan bara kala pinnar kvar. Så förnedrande när man har närt och pysslat om sticklingen i flera månader. I september stod jag med krukan lutad över komposten och skulle precis hälla ut hela härligheten när jag ångrade mig och bestämde mig för att ge fuchsian en andra chans. Eller mig själv …
Jag gjorde tre nya sticklingar som fick var sin kruka och ställde dem i sovrumsfönstret. De har tagit sig rätt bra, faktiskt. Nu är jag så kaxig att jag redan ser framför mig hur den finaste sticklingen så småningom växer upp till en stor fin planta på stam. Fast det dröjer nog visst ett tag. Nu bor den i vinterträdgården och ser ut att må oförskämt bra.
4 kommentarer:
Visst blir man glad när de helt plötsligt ändrar sig och börjar växa.
ha en fin dag
kram Meta
Visst blir man glad när sånt händer. Så klart den kommer att bli en ståtlig stamfuchsia!
Ha en fin dag!
Kram Anita
Ska bli spännande att se om någon tar sig. Var förvarar du dem nu?
Jag vet inte hur den ser ut i färgen, men det kan jag ju googla på.
Det har jag gjort nu. Söt som en marsipanros.
Skicka en kommentar