När vi flyttade hit hade vi allt möjligt i trädgården. En riktigt lång och fet snok, tre majsormar (undrar fortfarande varifrån de kom) och en massa fladdermöss. Jag gissar att de förra ägarna inte var ute i trädgården så mycket, för när vi kom hit och började greja så försvann de spännande djuren. Sista gången jag såg snoken stod katten över den och såg alldeles överförtjust ut. Hörde senare att grannen hade fått en ny invånare i sin jordkällare. Vi hade också vinbärssnäckor. Jag hade bara sett sådana någon gång tidigare och blev överförtjust. Men de ville visst inte kampera ihop med oss de heller.
Egentligen vet jag att det är urdumt att adoptera en snigel. Men de här stora fina sniglarna med sina matta skal är så mysiga. Så nu har jag tagit mig an Ragnar. Hittade honom hos en kollega och kunde inte låta bli. Jag har matat honom med sallat och märkt att han är rätt så ordentligt duktig på att äta. Nu är han utsläppt på egna äventyr. Ska bli spännande att se om jag stöter på honom eller hans barnbarn i trädgården någon gång. Eller så kommer det ett inlägg längre fram då jag svär ve och förbannelse över Ragnar och hans efterföljande generationer.
2 kommentarer:
Hahaha, jag har förstått att du är en djurvänlig av stora mått och jag anser mig själv också vara det, men att ta sig an snäckor/sniglar, där har sen länge min gräns gått.
Lycka till med Ragnar ;)
Monzan
Hos mig finns bruna och strimmiga som du får adoptera om andan faller på... Fast tills dess mördar jag vidare;).
Ullis
Skicka en kommentar