Att lyckas med morötter

Så odlar jag morötter: Jag vet inte om jag har tur, men ända sedan jag började odla har jag fått jättefina morötter. Jag trodde att morötter blir fina automatiskt, men jag har hört flera som har problem med just morötter. Jag odlar i dubbla pallkragar med lätt jord som jag blandar med champinjonjord för näringens skull. Och så sår jag gallringsfritt – se torsdagens inlägg. Ibland sår jag en pallkrage med morötter på senhösten för att få morötter extra tidigt, men jag har upptäckt att det inte är någon större tidsvinst. När jag har sått täcker jag landet med odlingsväv för att slippa morotsflugor och lämnar odlingen ifred. Skulle det vara väldigt torrt väder så försöker jag komma ihåg att vattna. Någon gång då och då kikar jag in under väven för att ta bort eventuellt ogräs. Sedan är det bara att vänta på att morötterna ska bli färdiga och hoppas på att de är fina.

Så gjorde jag såbanden

Flera har frågat hur jag gjorde såbanden och det borde jag ju förstås ha skrivit i förra inlägget.

Jag använde mig av sådana där silkespapper som man packar saker i. Har buntvis kvar sedan vi flyttade. Det bästa med dessa är att de är nästan lika långa som en pallkrage är bred.

Jag vek på mitten och fortsatte vika på mitten tills jag hade lagom breda remsor. Sedan skar jag remsorna, men det går ju lika bra att klippa om man föredrar det.

Remsorna blev ungefär sex centimeter breda med ett veck längs mitten. Med hjälp av en linjal mätte jag ut rätt avstånd – olika för olika sorters morötter. Jag satte en prick där fröerna skulle vara och drog sedan med ett limstift längs hela remsan, rätt över alla prickar. (OBS! Välj ett limstift som är giftfritt). Sedan tryckte jag dit ett frö på varje prick och lade ihop remsorna.

Hoppas det här går att förstå – annars får ni fråga mer.

Egna såband

När jag började odla läste jag att morötter mår bäst av att sås gallringsfritt. Det vill säga att man sår ett frö i taget med rätt avstånd emellan. Så trist! Jag brukar ligga där med en måttstock i pallkragen och försöka göra centimeterdjupa hål med lagom avstånd mellan varje. Obekvämt är det också. Fast när blasten väl tittar upp så är det ju jätteskönt att slippa gallra. Och morötterna blir väldigt fina när man inte är där och stör rottrådarna.

Men i vår slipper jag. Jag har gjort egna såband och märkt dem med den sorts morot de innehåller. Smidigt och guld värt när det äntligen går att så – bara att lägga banden i snörräta rader och skotta på lagom mycket jord. Klart!

Nu är det klippt

Jag har helt förträngt druvstocken i växthuset. Kom på den först vid nyår och egentligen ska den ju vara beskuren då. Men strunt samma. Jag har läst på nätet att många klipper i januari. Så i dag klippte jag. Och jag har inte sett några tecken på att den skulle vilja blöda. Jag snyggklippte mest utan att bry mig om vad böckerna säger. Vindruvan ska skugga och ge lagom många klasar. Kaninen fick vara med under klippningen och hjälpte till lite genom att äta upp de få torra löv vi inte fick med oss vid städningen i höstas. Grenarna verkade han dock inte särskilt intresserad av. Däremot passade han på att äta upp min sista pensé – några har fått bo i växthuset hela tiden och en där har klarat sig från både ohyra och frostknölar. Hoppas den var god!

Odlar tomater i sovrummet

Jag tycker att min övervintrande tomat gör sig riktigt bra i sovrumsfönstret. Är glad att den fortfarande verkar trivas så bra, men gissar att det beror på kombinationen söderfönster och låg temperatur. Jag har aldrig någon värme på där inne och sover med fönstret på glänt, fast då får tomaten bo i rummet intill. Ser verkligen fram emot att få smaka första tomaten för året. Den här plantan blir perfekt att ta sticklingar ifrån lite längre fram.

Dela bod med ett vildsvin?

Jag brukar skoja med maken och säga att han bara skjuter på stenar när han jakar. Men i lördags kom han hem med den här. Kanon med tanke på att jag har tiggt om vildsvinskött hur länge som helst. Det är det godaste köttet jag vet – särskilt när det kommer från en så här liten. Men nu vill han hänga den i min blomsterbod, eftersom temperaturen är bra där. Inte riktigt vad jag hade väntat mig. Vill ju inte dela mitt älsklingsställe med en död vildgris. Blommorna kanske svimmar och dör. Så nu hoppas jag på ordentligt mildväder så att det kan hänga kvar i makens oisolerade bod och att trikinprovet ska komma tillbaka negativt. Frågan är bara hur vi ska lyckas trycka in kultingen i frysen. Senast i förrgår sa jag att det inte ens går att få in ett blåbär till …

Muffins och hallondrömmar

Så här blev muffinsen som jag skrev om i går. Det är mitt bästa recept. Jag har fått det av en barndomskompis som jag hittade på nytt när jag flyttade till landet. Hon bor nästan på landet hon också, fast på andra sidan byn. Det fantastiska är att muffinsen inte innehåller bakpulver, men fluffar upp ändå.

Första gången gjorde jag sockerkaka av smeten och lade äpplen ovanpå, eftersom jag hade fått en hel korg med Ingrid Marie av en snäll kollega. Lite kanel och pärlsocker blev det också.

Nu har favoriten blivit hallon och choklad. I sommar hoppas jag få göra dem med egna hallon. Jag har velat ha en hallonbuske ända sedan vi flyttade hit. Visserligen är dungen utanför tomten full av vildhallonstår, men jag gillar de där stora, söta trädgårdshallonen. Någon som har tips på en bra sort?

Här är receptet på Louises muffins:

Smält 150 gram smör.

Vispa 3 ägg och 3 dl socker i minst fem minuter.

Blanda ner 3 dl mjöl och sedan smöret.

Häll i en smörad och bröad form med löstagbar kant eller i stora muffinsformar.

Strö över frysta några hallon, lite choklad och strösocker.

Grädda i varmluftsugn: 175 grader i 45 minuter om du gör sockerkaksvarianten. För stora muffins brukar det ta 20 minuter.