Riktigt nära

Vitsipporna vill blomma några dagar till innan de slår ihop för i vår.

Syrénknoppar är inte helt olika vindruvor.

Årets första tomatblomma har börjat öppna sig.

Inte sedan träslöjden

Mmm … så gott det doftar här inne i växthuset, tänkte jag i går när jag kom hem i från jobbet. Måste vara solen mot planteringsbordet. Ask. Trevligt träslag.

Doften var så välbekant, trots att jag inte har känt den sedan träslöjden på högstadiet. Svartnande trä när någon bränner in sitt namn. Precis så.

I växthuset blev den bara starkare. Och till slut upptäckte jag varifrån den kom. Jag skulle flytta på en zinkbalja och brände fingrarna. Aj, sjutton! Pappen som hade legat emot metallen – etiketten till mina anemonknölar – hade en stor svart fläck med tebrun kant.

Saken är den att jag sedan några dagar har en spegel i växthuset. Jag använder den när jag fotograferar och vill skapa belysningseffekter. Ena sidan är till för närsynta och har förstoringsfunktion. Solen passade på att speglade sig i den innan den strålade vidare för att glödga zinkbaljan. Tur att jag var hemma. Och tur att spegeln inte var riktat mot något mer lättantändligt.

Mot geggamojan

Åh, så lyxigt! Har vaknat till solsken efter tio timmars sömn och känner mig riktigt piggelin. Fem lediga dagar framför mig. Här ska njutas – både i växthus och trädgård.

Efter frukost ska jag knatta i väg ner till sjön och hämta gegga där kabbelekan växer. Har frön till vit kabbeleka. De ska ligga i slamblandning och då borde det ju kunna fungera med sådant som kabbelekor trivs i.

De som bor i min trädgård

Jag bläddrar i boken "Vad jag finner i trädgården" av Peter Jansson. Jag gillar hela fälthandboksserien "Vår natur" och har sedan tidigare "Vad jag finner i skogen" och "Vad jag finner på havsstranden". Det är tack vare den om skogen som jag vet att det lilla röda djuret i mitt trädgårdsland heter jordgubbskvalster.

Den här senaste boken är lite mer pytt i panna än de tidigare böckerna. Här finns allt från fåglar och grodor till sländor och gråsuggor. Bilderna är finfina och texterna spännande. Nu vet jag till exempel att tvestjärten kan flyga, men att den helst avstår, då vingarna med hjälp av klon måste vikas 40 gånger efter luftturen. Och så har jag insett att världen i rabatten och under jorden är grymmare än värsta skräckfilmen. Det är nästan så att jag inte vill veta.

Men läser gör jag ändå, för här får jag i flera fall veta vilka insekter och kryp jag ska vara rädd om, vilka som är snälla mot växterna och vilka som borde sättas i finkan. Den bruna stenkryparen ska jag visst akta mig för. Den bits och är giftig som en geting. Men grodor gillra jag och klubbkejsarfoting. Och att de bladlusälskande nyckelpigorna är mina bundsförvanter visste jag förstås sedan tidigare.

Nässlor på jäsning

Jag har varit dålig på att gödsla i vår. Nu är det hög tid. Sedan ett par dagar ligger första omgången nässlor i vatten och väntar på att jäsningen ska komma i gång.

Blekare än grönt

Det verkar faktiskt som om det fungerar med svart hink över sparrisen i stället för att kupa. Kanske blir det inte lika bra som att kupa, men på det här sättet slipper jag veva omkring med en kniv under sandjorden och riskera att skada knoppar som inte kommit lika långt.

Klädd till brud

I dag har landen blivit fler. Och finare. Tre nya kragpalleland har kommit till så att vi numera nästan har en kragpallehäck mot grannen. Deras tvååring tycker att det är jättespännande och vill ingen hellre än att tulta dit och slänga sig i jorden. Vi får se vem som vinner – han eller hans föräldrar.

Det är totalt åtta land som kommit till under våren och som står mellan sandlådelandet och sparrisodlingen. Under eftermiddagen har de fått bågar av elrör och fem av landen har klätts med täckväv. Jag tycker nästan att de ser ut att vara brudklädda när vinden fattar tag i slöjan och får den att bölja i mjuka vågor.