Borde uttalas med ett leende

Fuchsia? Nej, tack.

Ända till för fyra månader sedan stod fuchsior på min lista över portade växer. Jag tror att det beror på färgen. Det ändrades när jag hittade en broschyr på bästa kollegans skrivbord.
"Fuchsior och pelargoner".


Lånade den för att läsa om pelargoner, men fastnade till min stora förvåning i fuchsiadelen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det finns så många sorter och färgkombinationer. Jag trodde att alla var knallrosa med vit eller lila mitt. Några veckor senare tyckte kollegan att jag kunde ha broschyren på mitt kontor. Numera bor den i sovrummet.

I dag har jag besökt plantskolan och blivit ännu mer förundrad. Någonstans mellan 300 och 400, blev svaret när jag frågade hur många sorter de har. Efter fem varv föreslog jag att maken skulle ta en fika. Fortsatte att gå varv efter varv, veligare än ett barn som ska välja lösgodis. Frågade till och med personalen om inte jag kunde få stanna hos fuchsiorna, i stället för att sticklingarna skulle följa med mig hem.

Fem sorter blev det till slut:Elinor Leytham, Celadore, Bountiful, Marcus Graham och Fuchsia denticulata. Åh, vad jag längtar efter att få se dem växa och slå ut i blom.

Undrar förresten varför fuchsia prompt ska uttalas med x. Det låter så hårt och får munnen att truta så trist. Personligen tycker jag att det borde uttalas [fushia]. Mjukt och vackert, precis som blommorna. Testa själv – det går helt enkelt inte att säga utan ett leende.

Kuriosa: Alla fuchsior med blå pollen stammar från Nya Zeeland.

Blå ljuvlighet

Men, jag vill ha en hortensia!

Snälla?

Jag looovar att gräva ner den själv!!! För tre år sedan semestrade vi i de skotska högländerna. Underbar natur med berg lika mjuka och skrynkliga som valpansikten, ljung, ormbunkar, får, borgar med mossiga stenar och oändligt många vattenfall. Och vilka trädgårdar! Och så många hortensior. Och så stora. Oj, oj, oj, vilket habegär.




I somras fick jag se en ljusblå hortensia på plantskolan. Hade redan lovat Klas att inte skaffa några fler växter den säsongen – i synnerhet inte stora – men ”jag lovar att gräva ner den själv” fungerade. Har nog aldrig varit så smutsig. Badet i sjön hjälpte inte – trots att jag släpade med mig både tvål och schampo.

Senare fick jag en vit hortensia till vardagsrummet. Måste erkänna att den också åkte ner i jorden. Nu har både den och den blå vaknat till liv efter vintersömnen och börjat veckla ut små solfjädrar av klorofyll.

Inomhus njuter jag i fulla drag av en mörkblå hortensia. Funderar på om inte den också ska få flytta ut i trädgården – ska bara låta naturen värma upp sig lite mer först.

Svampigt värre

Men hallå, vad är det för små hattifnattar som tror att vad som helst går för sig? Växa i min majsodling på det där sättet! Fnys.

Har inget som helst minne av att ha sått några svampiga frön – jorden från plantskolan är helt klart min "suspect number one"!

Jag vet minsann vad du är!

Det spirar för fullt i sådden med "fjärilsrabatt". Det är bara tre frön som inte har grott av de 49 jag sådde. Och nu börjar de avslöja sig. Kan inte tänka mig att det är något annat än krasse som växer i plugghål 2F och 2G.

En blick över axeln

I kväll har jag inte stuckit fingrarna i jorden. Jag har inte odlat någonting. Bara njutit. Ätit middag i kvällssolen, förlorat mig i en bok, blivit varm i själen av fågelsång, guldkantade moln och allt längre skuggor. Det är ju trots allt lillfredag nu när jag får ha onsdagarna för mig själv.

Innan kvällskylan kom krypande, just som jag skulle samla ihop mina saker och gå in, slängde jag en blick över axeln. Mot sparrislanden. Jag är ju lite orolig för plantorna. Tänker att de kanske inte överlevde vinter. Men, vad var det jag såg? Inbillade jag mig? Nej då, det är på riktigt – en första liten knopp som försiktigt kikar upp ur jorden.

Jag blir större dag för dag!

Nå ja, vecka för vecka ... eller kanske snarare månad för månad. Det är inte direkt så att min lilla blå bergvallmo växer i samma takt om tomatplantorna. Nej, här går det lugnt och försiktigt tillväga. Just nu verkar det mest som om den satsar på taggar. Men, fyra blad och flera millimeter större än förra månaden – inte illa för en liten perenn.

Tomat upp och ner

I höstas läste jag att tomater går att odla upp och ner. Gissa om jag blev sugen på att testa. Så, i år ska jag försöka mig på att odla tomatplantor som inte behöver bindas upp.

I går insåg jag att tomaterna inte får bli mycket större om det ska fungera, så då planterade jag de första två. Valde en "Supersweet 100" och en "Vildtomat", båda sådda den 23 mars.

Ska bli jättespännande att se hur det går. Konservburkarna de hänger i är inte så jättestora. I synnerhet vildtomaten kommer att få det trångt. Men det ingår också i försöket.

Nu hänger tomaterna i växthuset i väntan på varmare väder.

Jag borrade ett stort hål i konservburken, samt sex mindre hål för överflödigt vatten och upphängning.

Hålen blir ganska vassa. Med ett buntband i varje går inte sisalsnöret av.

Det stora hålet i konserven behöver tätas på något sätt. Hade tänkt använda vitmossa, men hade inget ärende till skogen. Så i stället blev det en avklippt petflaska. Krångligast av allt är att få igenom tomatplantan utan att skada bladen. Hoppas nu bara att stammen inte blir tjockare än petflaskans öppning.

Klara, färdiga, väx!