Döda plantor

Mina plantor har inte mått lika bra som jag under semestern. Sparrisbönorna och de flesta av mina Heavenly Blue och Scarlet O´Hara är mer eller mindre döda. Det gäller även de fina tomatplantorna jag satte vid nyår.

Det är helt och hållet mitt eget fel. Det var snöstorm dagen innan vi skulle resa i väg. Kylan var hisklig. Jag hade inte en tanke på att skydda plantorna när vi bar in dem i bilen och sedan in till mina föräldrar. Det var ju bara några få meter utomhus. Fem på sin höjd. Allt som rörde sig i huvudet var det läskiga väglaget och hur vi skulle lyckas få in både plantor, pippi och katt i bilen. Neros bur är enorm och måste lirkas in och Riva reser aldrig med lätt bagage. Plantorna behövde ju dessutom stå plant.

Av någon anledning klarade sig dahliorna och kronärtskockorna. Stockrosorna var inneslutna i uppblåsta plastpåsar för fuktens skull, så de mår också prima.

Ja, ja. Kanske kan några av de köldknäppta växterna repa sig. Men för säkerhet skull börjar jag om. Och egentligen gör det ju inte så förskräckligt mycket. Det är ju fortfarande bara början på mars och i trädgården finns minst lika mycket snö som sand på Kap Verde.

Vatten till människor eller blommor?

Hotellet vi bor på ligger för sig själv ute i sanden. Nio kilometer bort ligger Boavistas största by Sal Rei. Skillnaderna är en enorma och jag måste erkänna att samvetet har gnagt i mig ända sedan vi kom hit.

Hotellanläggningen sysselsätter visserligen tio procent av öns befolkning (inom ett år lär tre gånger så många vara anställda i och med den gigantiska anläggning som ska börja byggas på öns vackraste – och hittills orörda – strand). Men medan vi turister vältrar oss i färskvatten, luftkonditionering och frosseri på restaurangerna, hämtar många av Sal Reis invånare vatten i plastdunkar. Har sett flera med symboler som visar att dunkarna tidigare har innehållit kemiska medel.

På fiskmarknaden är det flugorna som tar de första smakbitarna.

Det är inte mycket som växer inne i Sal Rei eller på slätten mellan byn och hotellet. Det är för torrt och på tok på för mycket sand. Vattenbrist råder jämt och ständigt. I jämförelse är hotellets trädgårdar grönskande oaser med praktfulla blommor och tunga bananstockar. Tidigt om morgnarna vaknar vattenspridarna till liv och dränker gräsmattor och rabatter.

Vackert blir det, men till vilket pris och för vem?

I paradiset

Vilket ställe. Sådan lyx! Funderar allvarligt på att bränna passet – då måste de ju behålla mig.


I dag har jag legat i skuggan på hotellets spa. Två meter från jacuzzin. Skugga, sol som strilar in genom vasstaket och svalkade vind. Ljuvligt.

Och så har hittat hotellets plantskola. Här är det avsågade vattenflaskor som gäller till sticklingarna.

Cesario är en av dem som jobbar med hotellanläggningens trädgård.

Själv har jag pillat frön ur ananasen på frukostbuffén och länsat hotellets buskar på fröskidor. Inte en aning om vad det är för blommor, men vackra är de. Kanske kan fungera som krukväxter hemma. Ska försöka få dem att gro i växthuset i sommar.

I övrigt växer det inte mycket här. Några suckulenter som kravlar sig fram över sanden. Ön är i princip en gigantisk sanddyna med lite berg här och där. Från luften ser marken ut som halsen på en riktigt gammal sköldpadda.

På tal om djur, så har jag fått en kompis. Kallar henne för Konrad – visste inte att det var en hon förrän jag upptäckte hennes ursöta små kattungar. De tillhör hotellet och håller mest till på en undanskymd gräsplätt innanför rabatten där vi bor. Helt okej att gosa med – är både vaccinerade och avmaskade.

Snön stiger

Nu börjar det bli löjligt. Det lär inte bli särskilt mycket ljus i morgon för de stackars växterna i vardagsrummet. Och frågan är – kommer vi ut?

Evig vinter?

Nej, jag har inte dansat ut julgranen ur växthuset än. Börjar undra om det är någon idé. Snön verkar ju i alla fall räcka till nästa jul ...

Den har kommit!

Ända sedan jag såg guldkannan på nätet i somras har jag velat ha den. Den är ju så söt! Och nyttig, har jag förstått.

Men väntan har varit lång. Förra sommaren fanns den bara som en idé på en ritning. Under hösten kom produktionen i gång och i går kom ”Towa” hem till mig – med hjärtformat lock och allt.

I vår är det alltså tänkt att blomsterrabatterna ska guldvattnas. Men vill jag verkligen använda min nya fina kanna som potta?

Hm … Det tål att tänka på. Fegar jag ur går kannan säkert att använda till nässelvatten i stället.

Sommar i snön

I eftermiddags fick jag syn på termometern som mäter temperaturen i växthuset. Givaren står i skuggan bakom en bastant kruka – fast en gnutta sol faller säkert på den då och då. Hur som helst visade temperaturen på 20,4 grader. Utanför var det solsken från klarblå himmel, gnistrande snö och vindstilla. Fantastiskt! När jag tittade ut såg jag att det till och med droppade från stupröret.