Första gurkan skördad

Har varit borta några dagar. Vilken känsla att komma hem och se den otroliga växtkraften. Fler mogna tomater, betydligt större melon och ännu längre gurkor.

Kunde inte hålla mig längre, så i går förmiddag skördade jag första gurkan. En "long green ridge" på cirkus 15 centimeter. Gissar att den egentligen ska bli betydligt längre med tanke på att det är en slanggurka, men har hört att gurkor kan bli beska om de inte skördas i tid.

Hade inte förväntat mig så mycket taggar på den här sorten, men det är gott om sådana. Sylvassa! Fast gurkan var väldigt god. Fruktköttet var fast och inte det minsta besk. Ska låta de andra på plantan växa lite till och se om de är lika goda, eller om smaken påverkas när de blir större.

Sneglar på de långa

Har just mofflat i mig den andra tigrellan och går nu och sneglar på slanggurkorna. Så snabbt de växter och så höga plantorna blir!

Sorten ”long green ridge” har kommit längst, men så satte jag den betydligt tidigare än den kinesiska ”suyo long”. Det är den
jag är mest spänd på, eftersom jag har smakat den hos andra och tycker att den är så god. Men än lär det dröja ett tag innan jag får skala bort taggarna från min första kinagurka. ”Long green ridge” ser dock lovande ut.

Om jag bara kan hålla tassarna borta i ett par tre dagar till så ska nog den första vara lagom stor för skörd.

Efterlängtad stund

I förmiddags hittade jag den första mogna tomaten på min tigrella. Mmmm … Det är inte mycket som slår doften av en solvarm, precis nyplockad tomat.

Delade underverket med maken just som solen gick i moln och regndropparna började snattra mot rutorna. Fönster-
öppnarna hann som vanligt inte med, så det småskvätte lite inne i växthuset också.

Hur tomaten smakade? God, men lite väl snäll i smaken. Kan det vara så att plantan har fått för mycket att dricka? Eller har det inte varit soligt nog? Har inga svar, men det ska bli intressant att jämföra med de andra tomaterna i växthuset.

En tunna full med gubbar

Beställde en jordgubbstunna tillsammans med växthuset och har fyllt den med sorter som sägs vara goda och mognar olika sent. Mest korona och honeyeye, men även polka, zefyr, bounty, sengana och sonata. Har noga skrivit upp var de olika gubbarna växer, men har varit lite för ivrig och inte tagit mig tid att se efter när jag stoppat de små tomteröda i munnen. Jag ska skärpa mig och försöka se efter, för smaken skiljer sig verkligen. Och än finns det många att skörda. Det är nästan ofattbart att 32 plantor kan trängas i 60 liter jord och ändå se ut att må så väl.

På jakt efter småvilt

Det är inte alls dumt att ha med sig lilla Riva i växthuset. Även om hon för det mesta passar på att sova i skuggan från någon kruka, går hon då och då på jakt. Tvestjärtar och spindlar lever farligt när hon är i farten. För att inte tala om harkrankar. Tyvärr ger hon sig även på humlor och bin, fjärilar och förirrade sländor. Önskar at hon vore lika ivrig när det gäller minerarflugor och vita flygare.

Blodad tand

Älskar boken ”Latmansträdgården” av Kerstin Engstrand. Men, jag blev lite förskräckt när jag för några dagar sedan läste stycket om sparris och insåg hur lite mina fyra stånd kommer att ge. Ringde plantskolan där jag hade köpt mina gijnlim F1-hybrider och frågade om de hade fler. Jodå, de hade gått om treåringar. Ett par timmar senare hade jag bilen full av sparrisdjungel. Tolv nya plantor och en arbetsvillig make, ett berg med sand och ett ännu större med jord och jordförbättring. På kvällen hade vi två nya rader med kragpallar utanför växthuset. Fast att det är sparris vi odlar är det ingen som verkar kunna gissa. De flesta verkar tro att det är någon sorts tjockstammad dill som vajar där ute.

Skriet från vildmarken

Jag har aldrig varit särskilt mörkrädd, men är utrustad med alldeles för livlig fantasi.

Nyss skulle jag gå ut och se efter om jag verkligen hade kommit ihåg att stänga växthuset. Tog på mig skorna. Stängde dörren. Bäcksvart ute. Och så ett skri från skogen. Ett blodisande, fasansfullt ljud. Stod kvar i ytterligare fyra sekunder och försökte våga, men sedan sprang jag in och låste dörren så snabbt jag bara kunde.

”Fågel?” frågade maken.
”Nä, definitivt något med fyra ben som hade ihjäl något annat med fyra ben!” pep jag. (Eller möjligtvis ett vildsvin.)
Burr … Skulle hellre låta mina plantor stå med öppen dörr hela natten än att gå tillbaka ut.

Till slut fick maken trotsa mörkret och säga god natt till tomaterna och gurkorna och stoppa om melonen. Det muttrades lite - inte minst sedan det visade sig att dörren faktiskt var stängd.

Nu sitter jag här i sängen och försöker bestämma mig. Ska jag våga släcka lampan eller inte?