Skriet från vildmarken

Jag har aldrig varit särskilt mörkrädd, men är utrustad med alldeles för livlig fantasi.

Nyss skulle jag gå ut och se efter om jag verkligen hade kommit ihåg att stänga växthuset. Tog på mig skorna. Stängde dörren. Bäcksvart ute. Och så ett skri från skogen. Ett blodisande, fasansfullt ljud. Stod kvar i ytterligare fyra sekunder och försökte våga, men sedan sprang jag in och låste dörren så snabbt jag bara kunde.

”Fågel?” frågade maken.
”Nä, definitivt något med fyra ben som hade ihjäl något annat med fyra ben!” pep jag. (Eller möjligtvis ett vildsvin.)
Burr … Skulle hellre låta mina plantor stå med öppen dörr hela natten än att gå tillbaka ut.

Till slut fick maken trotsa mörkret och säga god natt till tomaterna och gurkorna och stoppa om melonen. Det muttrades lite - inte minst sedan det visade sig att dörren faktiskt var stängd.

Nu sitter jag här i sängen och försöker bestämma mig. Ska jag våga släcka lampan eller inte?

Virkade hängmattor

Har gått och funderat på hur jag ska stötta mina meloner. Den som först började svälla är inte så liten längre och har sedan i morse vuxit från hönsägg till tennisboll. Nåja, nästan i alla fall. Har sett bilder på meloner som fått små korgar av halkskydd för mattor att ligga i och hade nästan bestämt mig för att besöka mattaffären. Men, så slängde någon ur sig ”du kan väl virka en korg”. Jo, tjena. Har inte försökt virka sedan syslöjden i åttan. Men tanken slog rot. I går letade jag reda på en virknål som följde med i flytten hemifrån för 13 år sedan och på vinden hittade jag farmors gamla nystan med överblivet yllegarn.

Och tänka sig. Jag kommer ihåg! Satte mig i solstolen med en kylskåpsmelon som provdocka. Ett par timmar senare var nät-
korgen färdig. Melonen drunknar än så länge, men med tanke på att den nästan fördubblar sig själv i storlek från dag till dag, lär korgen snart vara utfylld.

Antar att jag måste virka ytterligare ett par små hängmattor, så att de andra två melonerna har någonting att vila i när de blir lite större ...

Några hönor för mycket

Gödsel är nog det jag har minst koll på när det gäller mina odlingar. Har inte brytt mig så mycket. Till att börja med trodde jag att jorden man köper hos plantskolan är gödslad och klar. Men så är det tydligen inte. Enligt min trädgårdsmentor räcker näringen i den inte mycket mer än i tio dagar. Har därför omväxlande lagt på gräsklipp och jästa nässlor. Har också börjat med ekologisk/biologisk gödsling på flaska.

För ett tag sedan köpte jag en tomatplanta på sommarrean. Den hade redan stora gröna tomater på en kvist. Jag planterade om den och bestämde jag mig för att vara duktig och gödsla jorden redan från början. Blandade planteringsjord och brunnen koskit med ett par ordentliga skopor hönsgödsel. Stort misstag. Borde självklart ha läst på baksidan av påsen med hönsgödsel innan jag blandade ner pelletbitarna i jorden. Det blev väl en si så där tio gånger för mycket gödsel.

Ja ja, så farligt kan det väl inte vara, tänkte jag och lät tomaten vara. Och visst, de som redan fanns blev röda, men de växte inte och några fler blev det inte heller. Det räcker med att titta på bladen för att se hur bra det är med övergödning. Det tog bara några få dagar innan de blev helt lealösa och började förlora färgen. Dumt gjort av mig, men en nyttig läxa jag inte tänker glömma.

Väntar på färg

Tigerrandiga, små gula päron och avlånga incas. Längtar så pass efter att mina tomater ska gå att skörda. Tigrellan ligger långt före de andra. Köpte den som färdig planta i en handels-
trädgård i våras och nu är det endast färgen som fattas. En planta ”money-
maker” som jag har fått av mamma har kommit nästan lika långt. ”Yellow pearshaped” och ”incas” sådde jag som frö och kom tyvärr igång lite sent. Men nu är de också på gång. Har skymtat de första små tomaterna med blommorna kvar högst upp på knopparna som små flikiga hattar.

Physalis, trots allt

Tjohoo! Det blir physalis i alla fall. Berättade om rucolan för min faster Lena. Samma dag fick hon av en tillfällighet syn på en blommande physalisbuske på torget och köpte den till mig i födelsedags-
present. Det är sorten kapkrusbär. Plantan har fått en större kruka och mår nu gott i växthusvärmen. Blir bären goda ska jag försöka övervintra plantan och ta sticklingar till våren.

Från tidning till kruka

För ett halvår sedan hade jag aldrig sett en krukmakare. Men så fick jag se den lilla tingesten på en kollegas skrivbord och ville genast ha en egen – trots att jag egentligen inte trodde att krukorna skulle bli speciellt bra.

Nu har jag köpt en krukmakare och använder den hela tiden. Det är definitivt ajöss med de små miniväxthusen jag hittills har sått i. I stället snurrar jag lite tidningspapper runt krukmakaren, vrider till och så vips – en färdig kruka.
Det allra bästa är att de små plantorna som tittar upp ur jorden inte skadas när jag planterar om dem i större krukor eller sätter dem i trädgårdslandet, eftersom jag gräver ner både kruka och sådd. Rötterna har inga problem med att leta sig ut och tidningspappret bryts ner efter en tid i jorden.

Melonerna sväller

Köpte en bok om växthusodling på bokrean i våras och blev sugen på att odla meloner. De såg så skojiga ut där de hängde i korgar gjorda av halkskydd för mattor. Kom aldrig till skott med att sätta frön, men köpte en planta i en handelsträdgård. Blev alldeles salig när melonplantan började växa och slå ut i blom.

Men melonerna ville sig inte. Honblommorna med fruktämne började slå ut runt midsommar, men skrumpnade genast ihop , gulnade och dog. Det spelade ingen roll hur flitig jag var med penseln. Pollineringen ville sig inte. Trodde att det var kört, men fick tips av min trädgårdsmentor. Hon tyckte att jag skulle vara lite elak mot plantan och klippa ner den. ”Den måste känna sig hotad”, sa hon. ”Och så måste du ha en mycket mindre pensel. Ta din finaste akvarellpensel, så får du se”.

Sagt och gjort.
Jag klippte ner den busklika melonplantan, beskar den på samma sätt som jag har fått lära mig att beskära gurka, och penslade som en tok med en yttepytteliten pensel. Och det gav resultat. Bara några dagar senare började första melonen svälla. Nu har jag fem stycken på gång. Lite för mycket för min lilla planta, så nu måste jag klippa bort ett par – eller åtminstone en.