Ärterna sväller

Äntligen börjar märgärterna bli klara. Fast det är svårt att hålla sig i skinnet så länge att de hinner bli riktigt så stora som de egentligen ska vara. De är ju så goda!!! Det är första gången jag odlar märgärt och jag lär definitivt fortsätta. Alderman heter sorten.

Vem är du?

Äntligen börjar echinaceorna slå ut i vitt, lime, sol, tomat och mörkrosa. Älskar dessa blommor, men är lite förundrad. Den här ljusrosa har jag inte köpt. Eller fått. Jag har tittat lite misstänksamt på plantan medan den växt, för det borde inte vara en echinacea just där. Och nu har det slagit ut i ljusrosa. Mina echinaceor frösår sig visserligen, men förra säsongen fanns den inte i rabatten och med tanke på hur enorm plantan är så måste den ha några år på nacken. Dessutom har jag aldrig sett en ljusrosa echinacea. Börjar nästan tro att någon har varit här och grävt ner den. Någon som har något trevligt att bekänna?

Sockerärter i mängd

När de första sockerärterna kommer är jag alltid lite försiktig. Jag vill ju att de ska räcka till och äter bara någon enstaka. Sedan händer något. Busken tycks explodera och plötsligt är det som att jag inte hinner med att äta – men det gäller ju att plocka och plocka och plocka för att den ska vilja fortsätta ge söta, spröda baljor. Mmm …

Stekta maskrosor

Vissa saker måste man bara testa. Som stekta maskrosor. Det är något som jag har velat pröva sedan jag såg trädgårdsprogrammet ”Den njutbara trädgården” där Alys Fowler doppade maskrosor i pannkakssmet, stekte och serverade som drinktilltugg. Svårigheten har varit att hinna plocka maskrosor innan maken har brummat över dem med gräsklipparen. Men nu så. Jag var väldigt spänd på resultatet och trodde nog inte att det skulle bli något vidare − maskrosor kan ju smaka rätt beskt. Men det är faktiskt riktigt, riktigt gott. Påminner nästan lite om den friterade squashen jag brukar beställa min grekiska favoritrestaurang. Frågan är bara vad de ska kallas. Pannkaksrosor, kanske?

Känner mig lite som McGyver

Jag vill inte ha skuggväv i växthuset hela sommaren. På våren brukar jag hänga upp den under mycket pust och stön, men när vindruvornas blad börjar vecka ut sig drar jag försiktigt ner väven och försöker vika ihop den någorlunda.

Men det är inte så jag vill att det ska vara. Jag vill ha någonting smidigt och enkelt. Som väven en bekant köpt hos en växthusfirma. Den har en jättesmart upphängning, men är alldeles för dyr. Den är lite i stil med hur jag själv har funderat, men hittills har jag inte riktigt kommit på hur jag ska göra en egen variant.

I går när temperaturen steg fick jag dock en idé. En kvart senare var det fixat och allt som behövdes var två tunna fleecefiltar jag hittade i boden och som jag brukar använda när jag täcker dahliorna på hösten, tolv buntband och lite uppbindningsgarn. Jag klippte små hål i filtarna, gjorde öglor av buntbanden och band fast filtarna i de vajrar som vi har satt upp i växthuset. Blir det mulet, är det bara att knyta loss filtarna – det tar max fem minuter.

Temperaturen sjönk nästan genast. Bäst av allt är att vindruvorna hänger fritt ovanför filtarna – de älskar ju sol och vill inte skuggas. I vinter ska jag nog leta rätt på symaskinen och göra någonting liknande och mera hållbart av gamla lakan och öljetter. Kommer inte att kosta många kronor det heller och jag slår vad om att det blir charmigare än färdigköpt.

Och nu blir det svalare :)

Yes, jag kom på en lösning. Och nu sjunker temperaturen i växthuset! Härligt. Nu kan jag lata mig i fred under terrassmarkisen och läsa på om operan jag ska på i kväll. Jag är glad. Tomaterna är glada. Och vindruvorna är ännu gladare. Perfekt.

Temperaturen stiiiiger!

Sådana här dagar önskar jag att jag hade en markis att rulla ut över hela växthuset. Det är inte lätt att hålla temperaturen under 30 grader, men jag försöker. Har redan spolat golvet ett par gånger och även duschat växterna ordentligt. Dessutom har jag hängt upp en stor filt vid ingången för att dämpa det värsta solgasset – dock inte längre ner än att den lilla vind som är kommer åt att svalka en aning. Tur att nästan hela taket är täckt av vinrankornas blad!