Inte bara harungar ...

Det går lite så där för mig just nu. Harungen har inte tuggat i sig något mer (peppar, peppar), men det beror kanske mest på att vi har ställt alla godsaker i växthuset och endast har övre delen av stalldörren öppen.

Men så är det de tre busiga skatungarna som drar och sliter och rör med sina näbbar i allt. I söndags satte jag ut 25 finfina majsplantor som har fått växa i rootrainers. Jag var så nöjd när jag gjorde hål med lökjärnet och stoppade ner plantorna i mitt sedan en vecka rensade, luckrade och välgödslade land. Och vad hittar jag när jag kommer hem efter jobbet i går? Uppdragna majsplantor med rötterna torkande i solgasset. Blasten var helt orörd, men slokade förstås.

Suck. Snabbt som ögat grävde jag ner dem i landet igen och vattnade sedan länge och väl. Nu håller jag tummarna för att rötterna inte ska ha tagit allt för stor skada och för att det inte är samma visa igen när jag kommer hem i kväll. Maken har visserligen satt majsen i fängelse, men små bovar brukar ju kunna vara förslagna.

Klematis och klappjakt

I går var det fortfarande lite gulligt. I dag vaknade jag med harurslingen tuggande på min storblommiga klematis Nelly Moser (köpt tio mil bort i onsdags). Och det var inte bladen den gav sig på, utan blommorna. Vet inte om jag vill gå till jobbet när en ligist smyger i buskarna. Maken har visserligen sprungit omkring på gräsmattan, hojtat och klappat i händerna (klappjakt?) för att skrämma bort Glufs-Glufs, men jag slår vad om att vandalen slår till igen så snart jag har satt mig i bilen och puttrat i väg mot stan. Morr!

Stoppa öronen i halsen, tack!

I går var det nära att jag trampade på den här harungen i rabatten. Och jag kan svära på att den är större och mindre bullig i formen än i går!

I morse var harungen det första jag såg när jag drog upp rullgardinen. Sedan dess har jag känt mig som en spion när jag sprungit runt i huset för att se vad den har för sig och för att försöka ta en bild, förstås. Det var väldigt nära att jag öppnade fönstret och hojtade lite när den kröp mellan husväggen och mina krukor med nyinköpta växter. Ett tag satt den till och med i en tom kruka.

Och ja, du är jättesöt. Men just nu önskar jag att du kunde stoppa öronen i halsen och spy upp min nyinköpta, sammetssvarta Molly Sanderson-viol.

Ett halvår för sent

I höstas grävde jag upp mina gamla amaryllisar ur landet. Sedan dess har de fått ligga och vila på en hylla i boden. Tydligen var de pigga på att få växa när jag satte ut dem för tre veckor sedan, men det kommer nog att kännas lite märkligt med utslagna amaryllisar i rabatten mitt i sommaren.

På begäran

Jag lovade att lägga ut en bild på hela näckrostunnan. Här är den.

Hej då små plantor

I går kväll råkade jag stöta till kupévärmaren med vattenslangen. I samma sekund som jag tänkte ”jag kommer att missa att ställa tillbaka den som den stod om jag inte gör det på en gång”, bestämde jag mig för att jag visst skulle komma ihåg och att jag bara skulle vattna lite fört. I morse när jag öppnade växthuset stod den så klart kvar i samma läge. Riktad rakt mot de få ännu icke utplanterade småplantor som jag är så rädd om att de får bo inne i växthuset. Hej då äggplantor. Hej då gurkor. Inbillar mig inte att jag ska hinna så nya som ger frukt, så i morgon får det nog bli en tur till plantskolan …

Befriande utan avstånd

Ibland grunnar jag mig fördärvad på hur jag ska så fröer och plantera ut pluggar. Det står ju alltid ett avstånd fröpåsen. Sju centimeter mellan plantorna och trettio centimeter breda rader. Till exempel. Det är så militäriskt. Jag kan redan se majsplantorna jag ska sätta ut i helgen framför mig. En hel arme i snörräta rader. Dessutom har jag en massa pluggar med jättevallmon Queen Alexandra. Hur snyggt blir det med dem i ett rutmönster? Och måste det verkligen vara så vansinnigt långt mellan raderna? Jag vill sätta mina plantor tätare för att det ska se snyggare ut. Nu på lunchen sa en kollega: ”I naturen finns inga fröpåseavstånd.” Åh, vilket befriande citat. Jag tänker gå hem och odla lite som jag vill och se hur det blir. Har en känsla av att det kommer att fungera kalasbra i alla fall.