I mina drömmar

Jag kan inte riktigt hålla tassarna borta från Farmville. I synnerhet inte så här års. Förra veckan bestämde jag mig för att våren skulle komma och klickade bort all snö och alla juldekorationer. Sedan gjorde jag i ordning min lilla plantskola. Tänk att bo i ett godisrosa hus och ha en plantskola med tre välskötta växthus. På Farmville verkar det i alla fall väldigt rofyllt, soligt och sagolikt trevligt.

En vecka sedan sådd

I dag är det en vecka sedan jag sådde mina fröer. Är förvånad över hur snabbt de har grott. Vänstra lådan innehåller mizuna, den högra spenat. Även min sallat har växt bra. Det är bara i lådan med basilika och kungsmynta som ingenting hänt ovan jord.

Gott nytt år!

Och gott nytt odlingsår! Snart är vi där igen!!

En tårögd man

En man ringde till redaktionen i förmiddags och ville tala med mig. Jag hade huvudet fullt av budget och förstod först inte vad han ville. Han sa sitt namn och gjorde en lång paus innan han fortsatte.

Jag tänkte att det kanske gällde ett minnesord, för han lät lite tårögd. Sedan förklarade mannen att han bara ville säga tack. Han hade läst min krönika i dagens tidning. Den handlade om min odlingsmanick och min längtan efter våren. Mannen sa att han hade fått vårkänslor och riktigt kunde känna doften av fuktig jord. Att han plötsligt kände hopp bortom kylan och snön.

Jag blev lite rörd över att han tog sig tid. Över att han vågade. Ite bara behöll känslorna för sig själv. Det känns som en bra avslutning på arbetsåret.

Mitt klorofyllhus

Nu flirtar jag lite med bloggen ”Trädgårdslandet”. Läste att Ulla Hasselmark, som har bloggen, kallar sitt växthus för "Glädjehuset". Mysigt med namn på växthuset, tänkte jag, och fick genast en flashback till barndomen och mitt klorofyllhus. Det var ett slags dockskåp som mamma och pappa gav mig. Tror att det var en julklapp.

Klorofyllhuset var ett plastträd – en ek, har jag för mig. När jag tryckte på lövverket så höjde det sig och avslöjade tre små rum med möbler. I stammen fanns en hiss som gick att veva upp. Älskade det där huset. Mitt vanliga dockskåp var urtrist i jämförelse. Tyvärr minns jag också att jag proppade in en stackars fjäril i hissen och tvingade den att åka upp till övervåningen. Hur kunde jag!?! Burr …

Jag gissar att klorofyllhuset numera bor på mammas och pappas vind. Tänker inte ta reda på om det verkligen förhåller sig så (kan riktigt se hur det börjar glimma i mammas ögon om hon läser det här – är mycket medveten om hur gärna hon vill att jag krånglar mig upp och hämtar hem mina leksaker). Men namnet ska jag nog återuppliva. Klorofyllhuset – kan inte tänka mig ett bättre namn på mitt växthus.

Våren är på gång

För en stund sedan tittade jag till växterna i boden. Blev riktigt glad när jag hittade en gammal plastburk med bortglömda lökar som hade börjat växa. Hällde genast jord i en kruka och stoppade ner de små lökarna. Jag tror att det är pärlhyacinter. Nu väntar jag på att de ska växa till sig, börja blomma och sprida lite vår i huset.

Underbara barnasinne!

Jag vet att jag är aningen överentusiastisk. Att jag ligger snubblande nära nördgränsen. Men det gör ingenting. Jag tänker på det som barnasinne och gläds. Åt glädjen. Nyfikenheten. Längtan och lusten.

Det har visserligen bara gått tre dagar sedan jag sådde, men jag har givetvis stått med näsan tätt mot jorden och kikat efter tecken på liv – flera gånger varje dag. Och i morse, när jag tände lampan, fick jag se ett blekt skott titta upp. När jag hade kikat en stund kunde jag räkna till fem små skott. När jag gick till jobbet en stund senare hade ljuset fått ett av skotten att sträcka på sig lite till.

Underbart! Tänk att kunna bli så glad för något så litet. Det unnar jag alla!