Som en tjuv om natten

Jag fick mardrömmar av gårdagens inlägg. Drömde att jag gick ett varv i trädgården för att se om tulpanerna hade slagit ut. Allt som fanns kvar var vältuggade stjälktoppar som hade börjat torka ihop. Inga vita papegojtuplaner, inga röda dvärgtulpaner med gul mitt, inga röda liljeblommande, inga vita med fransar. Varendaste knopp borta.

Burr.

Ska gå ut nu, ta ett varv i solskenet och försäkra mig om att det verkligen var en dröm.

(En halvtimma senare: Jodå, alla knoppar kvar.)

Alla knoppar är kvar

Nu har tulpanerna börjat slå ut. Och alla knoppar är kvar (peppar, peppar). Rådjuren har inte setts till på tre veckor, så jag hoppas de väljer att stanna i skogen trots trädgårdens alla vårprimörer.

Nässlor på burk

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag grävde upp nässelplantan och stoppade ner den i en konservburk tillsammans med planteringsjord. Värdbuske till fjärilslarver? Finfin tillgång till gödsel? Kontrollerat ogräs?

Saken är den att jag inte riktigt kan låta bli att gilla brännässlor. Jag blir glad när jag ser dem på våren. Och så är de rätt vackra när blomsterhängena kommer. Står de sedan i en fårhage är lyckan total. Varmt, soligt och aningen fränt – en riktig barfotadoft för brunbrända små ben.

Grön kobra

Varför är det en pinne i min drivbänk? undrade jag när jag gick ut i trädgården i morse. Första tanken var att Klas hade gjort någonting för att locket skulle stöttas upp. Fast han har inte sagt något om att drivbänken skulle vara trasig.

Blev lite snopen när jag gläntade på locket och hittade en tre decimeter lång sparris. Hade totalt glömt bort att drivbänken står över en sparrisplanta. När jag ställde den där under vårvintern var det flera veckor kvar till sparrissäsongen. Tyckte att det var en bra plats för sådder som behövde köldbehandling.

Tycker nästan att sparrisen ser lite hotfull ut där den har börjat böja sig under locket – nästan som en liten kobra, fast utan ormtjusarföljt.

Borde uttalas med ett leende

Fuchsia? Nej, tack.

Ända till för fyra månader sedan stod fuchsior på min lista över portade växer. Jag tror att det beror på färgen. Det ändrades när jag hittade en broschyr på bästa kollegans skrivbord.
"Fuchsior och pelargoner".


Lånade den för att läsa om pelargoner, men fastnade till min stora förvåning i fuchsiadelen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det finns så många sorter och färgkombinationer. Jag trodde att alla var knallrosa med vit eller lila mitt. Några veckor senare tyckte kollegan att jag kunde ha broschyren på mitt kontor. Numera bor den i sovrummet.

I dag har jag besökt plantskolan och blivit ännu mer förundrad. Någonstans mellan 300 och 400, blev svaret när jag frågade hur många sorter de har. Efter fem varv föreslog jag att maken skulle ta en fika. Fortsatte att gå varv efter varv, veligare än ett barn som ska välja lösgodis. Frågade till och med personalen om inte jag kunde få stanna hos fuchsiorna, i stället för att sticklingarna skulle följa med mig hem.

Fem sorter blev det till slut:Elinor Leytham, Celadore, Bountiful, Marcus Graham och Fuchsia denticulata. Åh, vad jag längtar efter att få se dem växa och slå ut i blom.

Undrar förresten varför fuchsia prompt ska uttalas med x. Det låter så hårt och får munnen att truta så trist. Personligen tycker jag att det borde uttalas [fushia]. Mjukt och vackert, precis som blommorna. Testa själv – det går helt enkelt inte att säga utan ett leende.

Kuriosa: Alla fuchsior med blå pollen stammar från Nya Zeeland.

Blå ljuvlighet

Men, jag vill ha en hortensia!

Snälla?

Jag looovar att gräva ner den själv!!! För tre år sedan semestrade vi i de skotska högländerna. Underbar natur med berg lika mjuka och skrynkliga som valpansikten, ljung, ormbunkar, får, borgar med mossiga stenar och oändligt många vattenfall. Och vilka trädgårdar! Och så många hortensior. Och så stora. Oj, oj, oj, vilket habegär.




I somras fick jag se en ljusblå hortensia på plantskolan. Hade redan lovat Klas att inte skaffa några fler växter den säsongen – i synnerhet inte stora – men ”jag lovar att gräva ner den själv” fungerade. Har nog aldrig varit så smutsig. Badet i sjön hjälpte inte – trots att jag släpade med mig både tvål och schampo.

Senare fick jag en vit hortensia till vardagsrummet. Måste erkänna att den också åkte ner i jorden. Nu har både den och den blå vaknat till liv efter vintersömnen och börjat veckla ut små solfjädrar av klorofyll.

Inomhus njuter jag i fulla drag av en mörkblå hortensia. Funderar på om inte den också ska få flytta ut i trädgården – ska bara låta naturen värma upp sig lite mer först.

Svampigt värre

Men hallå, vad är det för små hattifnattar som tror att vad som helst går för sig? Växa i min majsodling på det där sättet! Fnys.

Har inget som helst minne av att ha sått några svampiga frön – jorden från plantskolan är helt klart min "suspect number one"!