Snäll treåring

Jag är alldeles överväldigad av hur mycket frukt min Jamaican Bell ger i år. Och jag som har varit så elak mot den. Förra året fick jag för mig att jag skulle försöka förvandla den till en bonsai. Jag klippte och hade mig. Snurrade till och med in små grenar i tjock ståltråd för att de skulle böja sig fint. Vad tänkte jag på, egentligen? Men trots mina dumheter har den kommit igen. Om jag lyckas övervintra den en gång till så får den fira fyra år nästa sommar.

Vem är vem?

Jag borde …

I morgon ska jag …

Nej, nu får jag skärpa mig …

Just det, det har jag glömt …

Så har det låtit i min hjärna den senaste tiden. I alla fall varje gång jag har gått förbi mina dahlior. Även om de fortfarande blommar något alldeles kolossalt vackert, så vet jag ju att det snart är slut. Och när blomningen är över så är det lögn att försöka skilja dem åt. I dag har jag äntligen kommit till skott.

Med hjälp av buntband modell mini har jag satt fast små etiketter kring varje stjälk. Eftersom jag har sått dahliorna från frö, så finns det inget namn på de olika varianterna, men jag har i alla fall skrivit vilken färg de har. Nu får frosten komma när den vill … fast tidigast i november …

Gott käk i växthuset

Inte dumt att vara liten kanin i ett växthus. Snutten bryr sig tyvärr inte om att mina fuchsior är av det lite ovanligare slaget, men turligt nog är han lättmutad.

Plötslig lycka

I dag har jag känt mig så fantastiskt lycklig. Och till freds. Vet inte när jag upplevde den känslan så starkt senast. Inga planer, inga måsten – bara en enda lång dag i trädgården.

En aning höströj, massor med kaningos, grillning till lunch och växthusfika med grannen. Nu sitter jag i mitt glashus och vägrar gå in. Jag bara njuter av det allt disigare brittsommarljuset, av ljudet från de flera hundra tofsviporna som tillbringat dagen ute på åkern och av det tunga svischandet från gässens vingar när de i v-formation flyger lågt, lågt över växthuset.

Tomma solrosor

Nu förstår jag varför det har varit så mycket kvitter och flygeri fram och tillbaka i landet bakom jordärtskockorna. Taljoxarna har tömt solrosorna på varendaste frö.

Finfina rötter

I går grejade jag lite i trädgården. Underbart att få vara ute i solskenet igen!

Framför allt har jag passat på att gräva ner växter för övervintring. Det är sådana som stått i kruka och som jag tror ska övervintra bättre i ett pallkrageland, till exempel min fjärilsbuske och en guldklematis som jag inte lyckats hitta någon permanent plats åt – skjuter det trevliga problemet framför mig i hopp om någon smart lösning till våren.

Gladast blev jag åt sticklingen som jag tog i grannens växthus i somras. Grannen har jättegoda druvor. Jag klippte av en liten kvist, doppade den i rotningsmedel och tryckte ner den i sandblandad såjord. I dag när jag lossade krukan upptäckte jag att sticklingen fått massor av rötter. Hade faktiskt inte trott att det skulle gå. Nu hoppas jag att sticklingens rötter ska vilja fortsätta växa och att den ska överleva vintern i pallkragen.

Nu ska pluggen upp

I flera veckor har jag gått och undrat när potatisen ska få komma upp ur åkern här utanför. Ett tag trodde jag nästan att bonden hade glömt bort sina pluggar. Men å andra sidan har det varit rätt blött, så åkern har nog varit för mjuk för maskinerna.

Men i går eftermiddag drog de igång och när jag kröp till kojs höll de fortfarande på. Bråttom, bråttom, eftersom det ska komma mer regn. Är rätt glad att jag bara är fritidsodlare.

Jag vill inte ha rosor!

Fortfarande febrig. Och nu även prickig. Var på vårdcentralen i går och fick veta att jag har fått bältros – inte riktigt vad jag hade hoppats på att få höra. Hade gärna nöjt mig med nässelutslag. På vägen hem tänkte jag på rosor och att bältros borde vara något mycket vackrare och trevligare. Men den här sortens rosor avstår jag gärna ifrån.

Uppiggande kommentarer från Facebook:

Typiskt att något som heter ... ros skulle drabba just dig!

Fint av dig att skaffa dig en "blomsjukdom" (bältROS) för att matcha trädgården!

Vet ju att du älskar blommor men att bära rosor i ett bälte låter inte skönt.

Feber och trädgårdsprogram

Hemma och sjuk. Trist. I synnerhet nu när solen skiner in genom fönstren och trädgården ser engelskt grön ut. I morse hade jag hög feber, men just nu mår jag rätt bra, efter att ha stoppat i mig en försvarlig mängd febernedsättande piller.

Jag tittar på teve och har upptäckt ett program om trädgård och matlagning. Har just sett ett inslag om chiliodling och ett annat där en jättefin kolonilott besöktes. Och så fick jag ett länktips jag bara måste dela med mig av: http://www.bbc.co.uk/gardening/digin.

Här finns massor av tips om hur man lyckas med olika grönsaker. ”Super-size your squash”, ”Grow brilliant french beans” och ”Get the best out of your basil”. Kortfattat och bra. Perfekta för mig som varken lyckades med squashen eller basilikan i sommar.

Höst och sommar och gulasch

Vilken helg det har varit! Lördagen var höstig och bjöd på arbete i trädgården. I går var det full sommar igen och jag tog givetvis chansen att ännu en gång få ligga på bryggan med en god bok. Det blev ett par bad också, men nu börjar det bli lite kyligt i vattnet. 17 grader är definitiv svalare än 20.

På bryggan träffade jag min nyaste granne. Han gillar chili och odlar flera sorter i sitt växthus. Jag fick ett par gula frukter av olika sort som jag ska testa och eventuellt själv odla nästa år. Och så fick jag ett tips: att lägga en hel chili i maten och låta den puttra med tills den har gett ifrån sig lagom styrka. Testade det i går kväll när maken och jag lagade gulasch. Ser redan fram emot matlådan.

Här är gulaschreceptet:

Tärna ett kilo rostbiff eller annat nötkött.

Hacka sex stora gula lökar tillsammans med fyra stora vitlöksklyftor.

Häll fyra matskedar rapsolja i en stor stekgryta och fräs köttet och löken lite försiktigt.

Häll en halvliter krossade tomater och en halv liter vatten i grytan. Lägg i ett par tärningar grönsaksbuljong och krydda med gulaschkrydda – cirka ett par matskedar – och en halv tesked kummin. Tillsätt en halv deciliter tomatpuré och en halv tesked socker.

Skala ett kilo potatis. Tärna och lägg i grytan när det är cirka 20 minuter kvar av koktiden.

Receptet är tänkt att räcka till åtta portioner.

Krukor på tork

Kan inte låta bli att visa ännu en bild från gårdagens växthus- och trädgårdsröj. Hur trist det än är att diska krukor (och hinkar och hoar), så är det mödan väl värt när våren kommer och man inte vill något hellre än att sätta igång med sådder och planteringar. Att blaska och skrubba bort väl intorkad jord och smuts en småkylig vårdag är i alla fall inte något som jag har lust att roa mig med igen − gjorde det misstaget inför min andra växthussäsong. Fast nu känner jag nästan att jag låter lite som en överhurtig städmanual för amerikanska 50-talshemmafruar.

Första höströjet

I dag har maken och jag tillsammans jobbat elva timmar i trädgården. Första höströjet!

Maken har rensat blomsterrabatten kring terrassen och tvättat krukor, hinkar och hoar. Jag har röjt i växthuset. Alla gurkplantor är bortklippta, tomaterna tillsnyggade och i vissa fall bortplockade, golvet är dammsuget och flera växter har hamnat i komposten.

Jag har dessutom röjt och rensat i sparrislanden, ena solroslandet och i grönsakslanden. Mitt ena jordgubbsland var ett sånt virrvarr av utlöpare och kirskål att jag grävde upp alla plantor, ansade dem och stoppade tillbaka dem i prydliga rader. Det ser tyvärr ut som om jordgubbsland nummer två behöver samma behandling.

Texas Longhorn

− What kind of cows do you have in Sweden?
Det var en av de första frågorna jag fick när jag i början av 1990-talet kom till den lilla byn Normangee i Texas för att plugga. Då visste jag nog inte att det fanns andra kossor än biffkor och sådana där brunvita mjölkkor som man ser på den lilla chokladbiten med blått papper omkring.

I Texas fanns det visst fler sorter – inte minst de vita kossorna med magra ryggar som brukade springa efter mig när jag försökte jogga i ”farmors och farfars” hage. De häftigaste hette Texas Longhorn och fanns bland annat i en hage på vägen hem till min bästis. De var också rätt magra över ryggen och hade onaturligt långa horn. De hade nog sett naturligare ut på ett afrikanskt savanndjur.

Av någon anledning har den här fuchsian fått namn efter dessa köttkreatur. Visst − blomman är stor och de mörkrosa bladen är maffiga när de sticker ut, men kunde den inte ha fått namn efter något vackrare än en kossa?