Blå ljuvlighet

Men, jag vill ha en hortensia!

Snälla?

Jag looovar att gräva ner den själv!!! För tre år sedan semestrade vi i de skotska högländerna. Underbar natur med berg lika mjuka och skrynkliga som valpansikten, ljung, ormbunkar, får, borgar med mossiga stenar och oändligt många vattenfall. Och vilka trädgårdar! Och så många hortensior. Och så stora. Oj, oj, oj, vilket habegär.




I somras fick jag se en ljusblå hortensia på plantskolan. Hade redan lovat Klas att inte skaffa några fler växter den säsongen – i synnerhet inte stora – men ”jag lovar att gräva ner den själv” fungerade. Har nog aldrig varit så smutsig. Badet i sjön hjälpte inte – trots att jag släpade med mig både tvål och schampo.

Senare fick jag en vit hortensia till vardagsrummet. Måste erkänna att den också åkte ner i jorden. Nu har både den och den blå vaknat till liv efter vintersömnen och börjat veckla ut små solfjädrar av klorofyll.

Inomhus njuter jag i fulla drag av en mörkblå hortensia. Funderar på om inte den också ska få flytta ut i trädgården – ska bara låta naturen värma upp sig lite mer först.

Svampigt värre

Men hallå, vad är det för små hattifnattar som tror att vad som helst går för sig? Växa i min majsodling på det där sättet! Fnys.

Har inget som helst minne av att ha sått några svampiga frön – jorden från plantskolan är helt klart min "suspect number one"!

Jag vet minsann vad du är!

Det spirar för fullt i sådden med "fjärilsrabatt". Det är bara tre frön som inte har grott av de 49 jag sådde. Och nu börjar de avslöja sig. Kan inte tänka mig att det är något annat än krasse som växer i plugghål 2F och 2G.

En blick över axeln

I kväll har jag inte stuckit fingrarna i jorden. Jag har inte odlat någonting. Bara njutit. Ätit middag i kvällssolen, förlorat mig i en bok, blivit varm i själen av fågelsång, guldkantade moln och allt längre skuggor. Det är ju trots allt lillfredag nu när jag får ha onsdagarna för mig själv.

Innan kvällskylan kom krypande, just som jag skulle samla ihop mina saker och gå in, slängde jag en blick över axeln. Mot sparrislanden. Jag är ju lite orolig för plantorna. Tänker att de kanske inte överlevde vinter. Men, vad var det jag såg? Inbillade jag mig? Nej då, det är på riktigt – en första liten knopp som försiktigt kikar upp ur jorden.

Jag blir större dag för dag!

Nå ja, vecka för vecka ... eller kanske snarare månad för månad. Det är inte direkt så att min lilla blå bergvallmo växer i samma takt om tomatplantorna. Nej, här går det lugnt och försiktigt tillväga. Just nu verkar det mest som om den satsar på taggar. Men, fyra blad och flera millimeter större än förra månaden – inte illa för en liten perenn.

Tomat upp och ner

I höstas läste jag att tomater går att odla upp och ner. Gissa om jag blev sugen på att testa. Så, i år ska jag försöka mig på att odla tomatplantor som inte behöver bindas upp.

I går insåg jag att tomaterna inte får bli mycket större om det ska fungera, så då planterade jag de första två. Valde en "Supersweet 100" och en "Vildtomat", båda sådda den 23 mars.

Ska bli jättespännande att se hur det går. Konservburkarna de hänger i är inte så jättestora. I synnerhet vildtomaten kommer att få det trångt. Men det ingår också i försöket.

Nu hänger tomaterna i växthuset i väntan på varmare väder.

Jag borrade ett stort hål i konservburken, samt sex mindre hål för överflödigt vatten och upphängning.

Hålen blir ganska vassa. Med ett buntband i varje går inte sisalsnöret av.

Det stora hålet i konserven behöver tätas på något sätt. Hade tänkt använda vitmossa, men hade inget ärende till skogen. Så i stället blev det en avklippt petflaska. Krångligast av allt är att få igenom tomatplantan utan att skada bladen. Hoppas nu bara att stammen inte blir tjockare än petflaskans öppning.

Klara, färdiga, väx!

En arbetsam eftermiddag

Så där jag. Rosor inhandlade. Två planterade. Dels den som jag fick med mig från kalaset i söndags och som har sugit vatten i på tok för många dagar, dels Louise Odier.

Tre dubbla kragpallar har ställts upp, bottnats med markväv och fyllts med bland annat brunnen hästdynga, lecakulor och jord. Dessutom har en del obrunnen hästskit lagts i varmkomposten – hoppas att temperaturen ska höjas rejält så att den vaknar till liv och fixar finfin jord. Är väldigt nöjd med maken som har stått för alla tunga moment.

I en av kragpallarna är sådden klar. Morötterna ”Paris Market” och ”Purple Haze” ska växa i fyra rutor. Längs med sidorna blir det spenat av sorten ”Bloomsdale Long Standing”. Några silverlökar – ”Bianca di Maggio” ska också få plats. Tur att nässlorna börjat växa, för här blir det nog till att gödsla ordentligt.

Vad i alla glödheta?

Har suttit och läst i anteckningsboken "Sådder". Där står vad jag har sått och när det såddes.

10 april gjorde jag i ordning boxen "Echinea" med djungelgurka, astrar och rudbeckia. Och nu kan jag inte hitta boxen. Den finns inte inomhus. Den finns inte i växthuset. Den finns inte i trädgården.

Hur i hela friden har jag lyckats slarva bort den? Jag som ju är så ordentlig. "Du borde bli ordningskonsult", brukar de säga på jobbet. Men nix, kan jag inte ens hålla ordnig på mina sådder, så ska jag nog inte ge mig in i den branschen.

Underbara rosor!

I dag ska jag handla rosplantor. Gårdagens besök på plantskolan var mest en spaningsrunda. Har siktat in mig på Karen Blixen och Troika. Och så blir det en Louise Odier. Jag vet att den kan drabbas av svartfläcksjuka, men det hjälps inte. Jag bara älskar den rosen. Färgen, doften, formen. Den är helt enkelt underbar. Tänker sätta den i ensamt majestät långt ut på gräsmattan, där sol och vind håller den torr.

Från blått till rosa

Åh, vilken dag. Det blev inte alls mulet och regn som väderleksrapporten förutspådde. Särskilt mycket jobb i trädgården har det inte blivit, men däremot har vi åkt runt till plantskolor, loppisar och en ekopark. Jag har tittat på rosor, handlat dahliaknölar, hittat två trädgårdsland – en gammal sockerlåda och en flätat korg på ben – samt önskat att tibast inte vore så förskräckligt fridlyst häromkring.

Hoppas meteorologerna har fel om morgondagen också. För nu vill jag förstås göra i ordning mina nya land för sådd.

Herr och fru spov

Åh, så underbart att bli väckt klockan sju! Jag brukar inte tycka det. I synnerhet inte en lördagsmorgon. Men när det är storspoven som väcker mig med sin bubblande träskdrill, kan jag inte annat än att bli lycklig.

Nu går herr och fru spov precis utanför trädgården och sticker ner sina långa näbbar i åkern. De är väl bara på väg förbi, men tänk om de bestämmer sig för att häcka just här.

Och så skiner solen. Ska nog gå ut och greja lite i växthuset innan väderprognosen slår in.

Så mycket mer än Jackmani

Jag sitter i soffan och läser nyutkomna boken ”Klematis” av Ulla Hårde. Egentligen tycker jag att den ser rätt trist ut. I synnerhet på utsidan. Och även om den innehåller lite historia, lite om att välja sort, lite om plantering, skötsel, förökning, sjukdomar och skadeinsekter, så är det inte så mycket mer än vad jag får på informationsbladet som brukar följa med från plantskolan. Och på nätet är det lätt att snabbt hitta mer. Det gäller även presentationen av sorter som större delen av boken består av.

Men ändå kan jag inte låta bli att bläddra. Och förälska mig. Det blir nästan en titta-peka-bok. Underbar, tycker jag. Läskig, misstänker jag att maken mumlar. Var ska vi gräva ner den, har du tänkt dig? Och vem ska gräva gropen?

När jag var liten hade vi en Jackmani. Ända till för ett år sedan var klematis det samma som den klängande växten med mörkt blålila blommor. Klematis. Usch, fy och blä. En sådan skulle jag aldrig tillåta i min trädgård. Men sedan dess har jag upptäckt hur många fantastiska sorter det finns. Alla dessa färger, former, varianter och storlekar. I stället blir det nog en trädgård med klematis både här och där. Och tänk om jag kunde få en att klättra upp i eken i skogsdungen här intill. Mmm …

Nya och gamla knölar

Efter ett inlägg på Odla.nu i går förmiddag fick jag tipset att lägga mina dahliaknölar i ljummet vatten. Så, på eftermiddagen fick de löga medan jag planaterade ett par nyinköpta knölar av sorterna "Wittem" och "Bonesta".

De övervintrade blev vare sig skrynkligare eller slätare efter badet, men planterade blev de. Det kändes rätt märkligt att stå där i växthuset och plantera medan vädret skiftade från solsken till snöfall tillbaka till sol igen, sedan hagel och mera snöfall. Riktigt aprilväder.

Eller, sjusovarväder. Det verkade i alla fall Riva tycka. Hon brukar vilja följa med ut till växthuset, men i dag valde hon sängen.

Ska bli spännade att se om det händer något i krukorna. Dahliaknölarna såg verkligen döda ut, så jag är inte särskilt hoppfull. Men, det vore ju trevligt om de började växa. Hoppas allra mest på den vita kaktusdahlian "My Love" och den rosa "Jeanne d'Arc". Men jag vill också gärna se "Aloha" och "Pfitzers Joker" i blom.

Som österrikiska korvar

Mina övervintrade dahliaknölar ser torrare ut än österrikiska korvar. Rötterna skulle ju vara släta och fina när de kom tillbaka hem. Lagom saftiga och ivriga att skjuta skott.

Tänker gräva ner dem och hoppas på ett mirakel – jag var ju så förtjust i min maffiga vita kaktusdahlia som blommande i nästan fem månader. Till hösten får det nog bli en stuka att förvara knölar i.

Ingen som har något effektivt upplivningsknep att dela med sig av?

I väntan på tillväxt

Precis som perenner satta från frö brukar, så växer mina backsippor långsamt. Så långsamt att jag undrar om de ens kommer att blomma nästa sommar. Så i väntan på tillväxt har jag skaffat en planta. "Rote glocke" heter den och ska få mörkröda blommor. Den kommer att bli riktigt fin i mitt lilla stenparti.

Än så länge står den på planteringsbrickan jag hittade i helgen. Vet inte vad den har varit från början. Är nästan för liten för att ha varit bakbord. Fick den för några tior på en loppis. Perfekt sätt att hålla jorden på begränsad yta.

Räddad från tippen

I går eftermiddag var jag på födelsedagskalas. Och fick med mig en stor rosbuske hem. Den var i alla fall stor för några dagar sedan. Men, i går var den uppgrävd och skulle till tippen. För vild, var anledningen. Och så blommar den endast ett par veckor.

Kunde inte låta bli. Har sett den i full blom – översållad med röda blommor. Nu står den i en hink och dricker vatten. Hoppas jag i alla fall. Den har ju legat uppgrävd sedan i tisdags kväll.

Ska plantera den mellan ett par träd i gränsen mellan trädgården och ”mitt blivande woodland”. Ska bli intressant att se om rosbusken tar sig och om den gillar det soliga, men bitvis rätt blåsiga läget.

Det knakar i krukorna

Oj, så det växter. Jag kan nästan höra hur det knakar när jag kommer ut i växthuset.

Den här dahlian sådde jag från frö i början av februari.

Och den här pytt i panna-tomaten blir allt kraftigare och verkar inte ett dugg ledsen för luftfärden jag utsatte den för. Såddes i början av mars.

Vattenmelonen från Kap Verde såddes samtidigt som tomaten.

Den är såddes också vid det tillfället. Paradisfågelträd – frö från hotellbuske på Kap Verde.

Ytterligare en från samma datum. Broccoli. Sorten heter "Raab Early Fall". Hoppas den fungerar i det här klimatet. Beställde fröet ihop med lupinfröerna från Texas.

Scarlet O'Hara får bara större och större blad. Hon såddes också i början av mars. I sommar är det tänkt att hon ska få stora röda blommor.

Och här är bönsådden från förra helgen. Det är så häftigt att se med vilken kraft de små plantorna börjer sig upp ur jorden.

Längtar efter solvarma gurkor

Jag har knappt hunnit fatta att våren verkligen är här på riktigt. För bara några få veckor sedan fruktade jag nästan att jag hade hamnat i Narnias eviga vinter. Men, nu är det plötsligt mitten av april och hög tid att så gurkfrön. Och i dag ska det ske. Ska bli härligt att få se plantorna slingra sig uppåt i växthuset igen.

Jag ska följa några råd jag hittade i ett nummer av Hemträdgården från 2004.

Fröna ska få ligga i blöt i ett par timmar innan jag sår.

Jag tänker trycka ner dem på högkant. Skalet sägs lossna lättare då och de första bladen kan veckla ut sig snabbare.

Sådjupet bör vara två till tre centimeter.

Gurkor ska tydligen helst inte omskolas. Det löser jag genom att så mina frön ett och ett i krukor av tidningspapper. När det sedan är dags att plantera i murarhinkar sätter jag ner hela krukor i jorden.

Jag kommer att bottna papperskrukorna med lättgödslad planteringsjord och små lekakulor. Ovanpå lägger jag sand i stället för såjord – sand närmast stammen minskar risken för rothalsröta.

Jag ska se till att gurkorna har det varmt och lagom fuktig om fossingarna – rötterna mår bäst då.

Lovar att ge de små plantorna ljummet vatten och att inte vattna precis intill rothalsen.

Ska också försöka ordna så att luftfuktigheten är hög kring gurkplantorna – det verkar vara säkraste sättet att undvika spinnkvalster.

Jaha, då är det bara att sätta igång då!

Jag blir så inspirerad

Jag har läst och läst och läst. Och skyndat mig att snurra pappers-
krukor till mina purjolöksfrön. Det är Lena Israelssons nya bok ”Grönsaks-
odling – enkelt, ekologiskt & gott” som jag haft svårt att släppa. Den låg på skrivbordet när jag kom till jobbet i går. Åh så mycket intressant.

Egentligen hade jag inte trott så mycket på boken. I somras köpte jag hennes maffiga bibel ”Handbok för köksträdgården”. Den har verkligen allt, känns det som.

Men, den nya boken är inte alls dum. Den är inte bara lättare att hålla, den är pedagogisk och innehåller dessutom massor av ”så gör du steg för steg”. Älskar de små rutorna med såfakta och alla tips som finns här och där. Att boken är knökafull med bilder gör inte saken sämre.

Och vilken fart jag fick med purjolöken. Jag har tänkt så purjofrön hur länge som helst, men skjutit upp och skjutit upp. I förrgår lade jag ett antal frön i blöt, så det var på gång. Faktiskt. Men när jag såg i boken att de skulle vara sådda för länge sedan blev det full fart. Vi får väl se hur det går. Enligt Lena Israelsson är det bäst att köpa färdiga plantor när det gäller just purjolök, men jag vill själv. Kanske lyckas jag få några tunna små lökar i alla fall.

Superhjälten griper in

Min lediga onsdag blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, även om den trots allt slutade bra. Jag skulle vara pigg och glad och njuta i solskenet, men vaknade alldeles matt. Tänkte att det nog blir bra om jag sätter igång med något utomhus.

Väl där satt jag mest på en stol och glodde. Kunde inte låta bli att fundera på om odling verkligen är roligt. Till slut tog jag mig i kragen och rev innerväxthuset. Det är för skrymmande. Behöver få plats med en växthustunnel till. När nedmonteringen var avklarad och nästan hälften av sådderna dansade disco ute i vinden blev jag trött. Tog lunch. Somnade. Och vaknade inte förrän halv fem.

Som tur var kom Superhjälten hem och sa: ”Jag snickrar ihop ett bord till tunneln.”

När bordet var färdigt en kvart senare satte han ihop växthustunneln, skruvade fast kolvarna till växthusets vädringsautomatik och fixade vattentillförseln som varit avstängd under vintern – underbart med rinnande vatten igen. När han dessutom lagade middag kände jag mig oerhört bortskämd och lyckligt lottad.

Vid halv åttatiden var alla plantor där de ska vara, växthusgolvet dammsuget och ordningen återställd – och bäst av allt: pigg och glad igen.

Vill bli som snigeln

Jag har just läst boken ”Slow gardening – lustfyllda projekt för den medvetna odlaren” av Alys Fowler. Jag har verkligen längtat efter den boken, men blev först väldigt besviken. Trodde att tyngdpunkten skulle ligga på just slow, men det var egentligen bara vad förordet handlade om. Resten är en helt vanligt trädgårdsbok för den som vill börja odla.

Jag lade ifrån mig boken och muttrade något om falsk marknadsföring.

Och visst, den handlar kanske inte så mycket om slow. Men häromkvällen när jag ändå inte kunde låta bli att fortsätta läsa, insåg jag att den inte är så dum. Här finns en hel del tips och smarta lösningar som är nya för mig.

I boken odlar Fowler i stora konservburkar. Blev jättesugen – mest för att hon hade en så fantastiskt fin fyrkantig burk. Funderade på att fråga på pizzerian, men så sa en kollega att jag borde prata med tidningens restaurang. Och det var inga problem. Fick med mig två fina burkar hem i går och har petat ner dillfrön i den ena. Dessutom har hon som driver restaurangen lovat att spara fler konservkrukor åt mig, så att jag kan göra en lika dan kryddställning som på Nordiska trädgårdar. Härligt!!!

Gräs till pionerna

Små fågelnäbbar gapar mot mig från den soligaste pion-
rabatten. Kanske är de hungriga, eller bara lite småsugna på näring.

Funderar på om det inte är dags att testa den nya gödsel-
kannan Towa, eller att jäsa lite nässlor. Annars är gräsklipp en smidig favorit. Fast det dröjer nog ett tag innan mattan har satt sådan fart att klipparen får komma fram.

I går kväll läste jag att stallgödsel (häst/ko/höns) inte gör pioner särskilt glada. Tvärtom ska det till och med kunna vara skadligt. Enligt trädgårdsmästaren André Strömqvist kan gödslet innehålla svampsporer som pioner är känsliga för. I stället föreslår han just gräsklipp.

Jag tänker förresten skaffa två nya pioner i år. Tar gärna emot tips på sorter som både är vackra och som doftar gott - helst vita eller ljust rosa. Mellanrosa kanske inte heller vore så dumt. Förra året satte jag två luktpioner: "Festiva Maxima" och "Sarah Bernhardt". Tänk om de blommar redan i sommar!

"We are the Mini-Pops"

I kväll fick jag äntligen ändan ur vagnen och sådde Mini-pops, en miniatyrmajs som ska vara god och gå att poppa. Blev lite full i skratt när jag öppnade fröpåsen och fick se kornen. Om inte alla frön går åt så kan jag ju alltid äta popcorn framför teven.

Tog en liten sväng ut i det som förhoppningsvis ska bli ett woodland. Ville se om det växer tussilago där. Blev väldigt förvånad när det inte bara var gula små solar som strålade mot mig från dikeskanten, utan även en skock med vitsippor.

I förmiddags intervjuade jag ett spännande par som snart firar 20-årig bröllopsdag. Fick med mig ett par krukväxter hem. En ledad succulent som ser skojig ut. Och så den här fetbladingen. Den ska tydligen få en stängel där blomman slår ut i en vit kaskad. Spännande! Någon som möjligtvis vet vad den kan tänkas heta?

Skymning rår

Tassade ut på terrassen vid åttatiden och tog en bild över åkern och Spökkullen. Det var först efteråt jag insåg varför det såg så annorlunda ut i kväll. I morse var sjön fortfarande vit, men nu är isen borta. Blåsten i förmiddags måste ha varit tillräckligt stark för att skrämma bort det sista spåret av vinter.

En liten skitgris – ja, det är jag!

Hur i hela Korpilombolo lyckades jag smutsa ner mig själv så pass i ansiktet i dag? Skulle kunna tro att jag bökat runt i lorten tillsammans med ett gäng grisar. Eller att jag har försökt äta jord. När maken kom hem från Tandådalen vid femtiden var vi lika bruna. Fast min färg rann av i duschen. Endast den röda nästippen blev kvar.

Har i alla fall fått en hel del gjort. Har sått anemonknölarna som legat i blöt, vänt omkring på jorden i ett av trädgårdslanden och petat ner sockerärter. Dessutom har jag sått blandad plocksallat och minirödbetor i ett par avlånga zinkkrukor. I en tredje satte jag bebisplantorna som jordgubbarna måste ha passat på att göra när jag vände ryggen till i höstas.

Och så har jag tagit det säkra före det osäkra och invigt en av klapparna jag fick av mina föräldrar i julas. Nu håller sig rådjuren visserligen en bit bort ifrån trädgården, men man vet aldrig. Vintergäcksirisen är så söt att jag vill ha den i fred.