Drömmar om nästa vår

Okej, det är lite tidigt. Alldeles på tok för tidigt faktiskt. Men jag kan inte låta bli att planera lite inför nästa år. Och jag behöver faktiskt inte låsa mig vid någonting. Jag har ju flera månader på mig att grunna över hur jag ska ha det i växthuset när det börjar våras på nytt ...

ciiiiParfymmelon "Queen Anne's Pocket Melon"

eiiiiGurka "Suyo Long"

fiiiiiGurka "SuyoLong"

giiiiOrmgurka "Painted Serpent"

miiiKörsbärstomat "Super Sweet 100"

niiiiBifftomat "Big Boy"

oiiiiVildtomat "Solanum pimpinellifolium"

xiiiiAmpeltomaten "Hundreds & Thousands"

Dubbel nytta

Jag gillar doften av nässlor i solsken. Helst i en fårhage. Det är ett barndomsminne. Men på våren och försommaren ser jag ändå till att rycka upp varendaste nässla jag kan hitta i trädgården. Brännässlan är ju trots allt ett ogräs – fast ett välgörande sådant. I alla fall om det får ligga och jäsa i vatten i en knapp vecka. Nässelvattnet luktar pyton, men ska vara hur bra som helst att göda med. Och inte minst gratis. Fast det gäller att späda ordentligt så att växterna inte bränns sönder.

Jag brukar ta en deciliter nässelvatten till tio liter vatten. Ska jag använda det inne i växthuset späder jag ännu mer för luktens skull. Men det gäller tydligen att inte jäsa nässlor för sent på säsongen. En vän som gjorde det efter att nässlorna gått i blom fick som tack massor av nya små nässlor att gödsla med.

Första gurkan skördad

Har varit borta några dagar. Vilken känsla att komma hem och se den otroliga växtkraften. Fler mogna tomater, betydligt större melon och ännu längre gurkor.

Kunde inte hålla mig längre, så i går förmiddag skördade jag första gurkan. En "long green ridge" på cirkus 15 centimeter. Gissar att den egentligen ska bli betydligt längre med tanke på att det är en slanggurka, men har hört att gurkor kan bli beska om de inte skördas i tid.

Hade inte förväntat mig så mycket taggar på den här sorten, men det är gott om sådana. Sylvassa! Fast gurkan var väldigt god. Fruktköttet var fast och inte det minsta besk. Ska låta de andra på plantan växa lite till och se om de är lika goda, eller om smaken påverkas när de blir större.

Sneglar på de långa

Har just mofflat i mig den andra tigrellan och går nu och sneglar på slanggurkorna. Så snabbt de växter och så höga plantorna blir!

Sorten ”long green ridge” har kommit längst, men så satte jag den betydligt tidigare än den kinesiska ”suyo long”. Det är den
jag är mest spänd på, eftersom jag har smakat den hos andra och tycker att den är så god. Men än lär det dröja ett tag innan jag får skala bort taggarna från min första kinagurka. ”Long green ridge” ser dock lovande ut.

Om jag bara kan hålla tassarna borta i ett par tre dagar till så ska nog den första vara lagom stor för skörd.

Efterlängtad stund

I förmiddags hittade jag den första mogna tomaten på min tigrella. Mmmm … Det är inte mycket som slår doften av en solvarm, precis nyplockad tomat.

Delade underverket med maken just som solen gick i moln och regndropparna började snattra mot rutorna. Fönster-
öppnarna hann som vanligt inte med, så det småskvätte lite inne i växthuset också.

Hur tomaten smakade? God, men lite väl snäll i smaken. Kan det vara så att plantan har fått för mycket att dricka? Eller har det inte varit soligt nog? Har inga svar, men det ska bli intressant att jämföra med de andra tomaterna i växthuset.

En tunna full med gubbar

Beställde en jordgubbstunna tillsammans med växthuset och har fyllt den med sorter som sägs vara goda och mognar olika sent. Mest korona och honeyeye, men även polka, zefyr, bounty, sengana och sonata. Har noga skrivit upp var de olika gubbarna växer, men har varit lite för ivrig och inte tagit mig tid att se efter när jag stoppat de små tomteröda i munnen. Jag ska skärpa mig och försöka se efter, för smaken skiljer sig verkligen. Och än finns det många att skörda. Det är nästan ofattbart att 32 plantor kan trängas i 60 liter jord och ändå se ut att må så väl.

På jakt efter småvilt

Det är inte alls dumt att ha med sig lilla Riva i växthuset. Även om hon för det mesta passar på att sova i skuggan från någon kruka, går hon då och då på jakt. Tvestjärtar och spindlar lever farligt när hon är i farten. För att inte tala om harkrankar. Tyvärr ger hon sig även på humlor och bin, fjärilar och förirrade sländor. Önskar at hon vore lika ivrig när det gäller minerarflugor och vita flygare.

Blodad tand

Älskar boken ”Latmansträdgården” av Kerstin Engstrand. Men, jag blev lite förskräckt när jag för några dagar sedan läste stycket om sparris och insåg hur lite mina fyra stånd kommer att ge. Ringde plantskolan där jag hade köpt mina gijnlim F1-hybrider och frågade om de hade fler. Jodå, de hade gått om treåringar. Ett par timmar senare hade jag bilen full av sparrisdjungel. Tolv nya plantor och en arbetsvillig make, ett berg med sand och ett ännu större med jord och jordförbättring. På kvällen hade vi två nya rader med kragpallar utanför växthuset. Fast att det är sparris vi odlar är det ingen som verkar kunna gissa. De flesta verkar tro att det är någon sorts tjockstammad dill som vajar där ute.

Skriet från vildmarken

Jag har aldrig varit särskilt mörkrädd, men är utrustad med alldeles för livlig fantasi.

Nyss skulle jag gå ut och se efter om jag verkligen hade kommit ihåg att stänga växthuset. Tog på mig skorna. Stängde dörren. Bäcksvart ute. Och så ett skri från skogen. Ett blodisande, fasansfullt ljud. Stod kvar i ytterligare fyra sekunder och försökte våga, men sedan sprang jag in och låste dörren så snabbt jag bara kunde.

”Fågel?” frågade maken.
”Nä, definitivt något med fyra ben som hade ihjäl något annat med fyra ben!” pep jag. (Eller möjligtvis ett vildsvin.)
Burr … Skulle hellre låta mina plantor stå med öppen dörr hela natten än att gå tillbaka ut.

Till slut fick maken trotsa mörkret och säga god natt till tomaterna och gurkorna och stoppa om melonen. Det muttrades lite - inte minst sedan det visade sig att dörren faktiskt var stängd.

Nu sitter jag här i sängen och försöker bestämma mig. Ska jag våga släcka lampan eller inte?

Virkade hängmattor

Har gått och funderat på hur jag ska stötta mina meloner. Den som först började svälla är inte så liten längre och har sedan i morse vuxit från hönsägg till tennisboll. Nåja, nästan i alla fall. Har sett bilder på meloner som fått små korgar av halkskydd för mattor att ligga i och hade nästan bestämt mig för att besöka mattaffären. Men, så slängde någon ur sig ”du kan väl virka en korg”. Jo, tjena. Har inte försökt virka sedan syslöjden i åttan. Men tanken slog rot. I går letade jag reda på en virknål som följde med i flytten hemifrån för 13 år sedan och på vinden hittade jag farmors gamla nystan med överblivet yllegarn.

Och tänka sig. Jag kommer ihåg! Satte mig i solstolen med en kylskåpsmelon som provdocka. Ett par timmar senare var nät-
korgen färdig. Melonen drunknar än så länge, men med tanke på att den nästan fördubblar sig själv i storlek från dag till dag, lär korgen snart vara utfylld.

Antar att jag måste virka ytterligare ett par små hängmattor, så att de andra två melonerna har någonting att vila i när de blir lite större ...

Några hönor för mycket

Gödsel är nog det jag har minst koll på när det gäller mina odlingar. Har inte brytt mig så mycket. Till att börja med trodde jag att jorden man köper hos plantskolan är gödslad och klar. Men så är det tydligen inte. Enligt min trädgårdsmentor räcker näringen i den inte mycket mer än i tio dagar. Har därför omväxlande lagt på gräsklipp och jästa nässlor. Har också börjat med ekologisk/biologisk gödsling på flaska.

För ett tag sedan köpte jag en tomatplanta på sommarrean. Den hade redan stora gröna tomater på en kvist. Jag planterade om den och bestämde jag mig för att vara duktig och gödsla jorden redan från början. Blandade planteringsjord och brunnen koskit med ett par ordentliga skopor hönsgödsel. Stort misstag. Borde självklart ha läst på baksidan av påsen med hönsgödsel innan jag blandade ner pelletbitarna i jorden. Det blev väl en si så där tio gånger för mycket gödsel.

Ja ja, så farligt kan det väl inte vara, tänkte jag och lät tomaten vara. Och visst, de som redan fanns blev röda, men de växte inte och några fler blev det inte heller. Det räcker med att titta på bladen för att se hur bra det är med övergödning. Det tog bara några få dagar innan de blev helt lealösa och började förlora färgen. Dumt gjort av mig, men en nyttig läxa jag inte tänker glömma.

Väntar på färg

Tigerrandiga, små gula päron och avlånga incas. Längtar så pass efter att mina tomater ska gå att skörda. Tigrellan ligger långt före de andra. Köpte den som färdig planta i en handels-
trädgård i våras och nu är det endast färgen som fattas. En planta ”money-
maker” som jag har fått av mamma har kommit nästan lika långt. ”Yellow pearshaped” och ”incas” sådde jag som frö och kom tyvärr igång lite sent. Men nu är de också på gång. Har skymtat de första små tomaterna med blommorna kvar högst upp på knopparna som små flikiga hattar.

Physalis, trots allt

Tjohoo! Det blir physalis i alla fall. Berättade om rucolan för min faster Lena. Samma dag fick hon av en tillfällighet syn på en blommande physalisbuske på torget och köpte den till mig i födelsedags-
present. Det är sorten kapkrusbär. Plantan har fått en större kruka och mår nu gott i växthusvärmen. Blir bären goda ska jag försöka övervintra plantan och ta sticklingar till våren.

Från tidning till kruka

För ett halvår sedan hade jag aldrig sett en krukmakare. Men så fick jag se den lilla tingesten på en kollegas skrivbord och ville genast ha en egen – trots att jag egentligen inte trodde att krukorna skulle bli speciellt bra.

Nu har jag köpt en krukmakare och använder den hela tiden. Det är definitivt ajöss med de små miniväxthusen jag hittills har sått i. I stället snurrar jag lite tidningspapper runt krukmakaren, vrider till och så vips – en färdig kruka.
Det allra bästa är att de små plantorna som tittar upp ur jorden inte skadas när jag planterar om dem i större krukor eller sätter dem i trädgårdslandet, eftersom jag gräver ner både kruka och sådd. Rötterna har inga problem med att leta sig ut och tidningspappret bryts ner efter en tid i jorden.

Melonerna sväller

Köpte en bok om växthusodling på bokrean i våras och blev sugen på att odla meloner. De såg så skojiga ut där de hängde i korgar gjorda av halkskydd för mattor. Kom aldrig till skott med att sätta frön, men köpte en planta i en handelsträdgård. Blev alldeles salig när melonplantan började växa och slå ut i blom.

Men melonerna ville sig inte. Honblommorna med fruktämne började slå ut runt midsommar, men skrumpnade genast ihop , gulnade och dog. Det spelade ingen roll hur flitig jag var med penseln. Pollineringen ville sig inte. Trodde att det var kört, men fick tips av min trädgårdsmentor. Hon tyckte att jag skulle vara lite elak mot plantan och klippa ner den. ”Den måste känna sig hotad”, sa hon. ”Och så måste du ha en mycket mindre pensel. Ta din finaste akvarellpensel, så får du se”.

Sagt och gjort.
Jag klippte ner den busklika melonplantan, beskar den på samma sätt som jag har fått lära mig att beskära gurka, och penslade som en tok med en yttepytteliten pensel. Och det gav resultat. Bara några dagar senare började första melonen svälla. Nu har jag fem stycken på gång. Lite för mycket för min lilla planta, så nu måste jag klippa bort ett par – eller åtminstone en.

Sparrisen tittar upp

Älskar sparris! Kan inte komma på någon grönsak som ens skulle kunna komma i närheten av att konkurrera med dessa vita och gröna små knoppar som sticker upp ur jorden.

I våras träffade jag en sparris-

odlare och blev sugen på att odla själv. Först funderade jag på att sätta frön, men insåg att det tar flera år innan det går att skörda. Bestämde mig för att köpa rötter, men hittade i stället färdiga plantor som går att skörda redan nästa år. Fick med mig fyra vajande plymer från plantskolan och har grävt ner dem i kragpallar på ena sidan av växthuset.

I går kväll upptäckte jag att nya små skott har stuckit upp ur jorden intill varje planta. De ser så goda ut att det är svårt att hålla fingrarna i styr. Men, jag ska låta dem vara ifred. Ska verkligen bli spännande när det är dags att skörda nästa vår.

Physalis, eller?

Ända sedan jag satte fröna i mars har jag gått och längtat efter att få skörda brandgula små bollar med prassliga höljen. Har hört att physalisplantor blir riktigt stora och ger massor av frukt. Har vårdat de små liven ömt och låtit de fyra krukorna stå på rad framför mina tomater.

”Vad är det där?” frågade min kollega och trädgårdsmentor för snart två veckor sedan. "Physalis", svarade jag och undrade hur kunnig hon egentligen är. ”Jaha”, sa hon och lät lite lagom tvivlande.

Jag fortsatte att pyssla om plantorna, men frågade för säkerhets skull min mamma när hon kom på besök några dagar senare. Hon odlade physalis förra sommaren och borde känna igen plantorna. ”Ja, inte såg de ut så där i alla fall”, sa hon. ”Det där påminner mest om rucola.”

Hur sjutton gick det till? Kan inte ens påminna mig att jag hade köpt rucolafrön när jag satte mina gyllenbär. Så besviken. Har stoppat ner nya frön nu och hoppas att de ska gro. Fast jag misstänker att jag inte kommer att få skörda förrän till Lucia ...