Bilden visar ”Hörnet som Gud glömde”. Eller var det kanske trädgårdsmästaren? Ogräs växer i alla fall väldigt bra när det får härja fritt i näringsrik champinjonkompost.
Nåväl. Det började med en tupplur förra sommaren. Maken frågade om han kunde såga ner två träd ut mot dungen. De började bli för stora. Jag sa att det gick bra och tog en eftermiddagslur. Jag vaknade en bra stund senare av motorsågsljud och anade oråd. Och mycket riktigt. Maken hade sågat ner inte bara två träd utan fem … när han ändå var i farten.
Jag var inte go att tas med. Jag älskade trädridån och ännu mer den fina portalen som den skapade – en vacker öppning ut mot dungen. Nu fanns ju bara halva portalen kvar. Som hämnd började jag förstås genast att smida planer för vad jag skulle kunna ha där i stället och i våras bestämde jag mig för ett Törnrosa-snår – ju högre och tjockare desto bättre.
I söndags blev det en tur till Billbäcks och när vi kom hem hade vi med oss fem rosor – Henri Martin, Flammentanz, Therese Bugnet, Louise Bugnet och Sympathie. Jag var ute efter friska och starkväxande rosor som remonterar, doftar och som helst är rotäkta. Det är ingen lätt kombination, men efter lite kompromissande så blev det den här blandningen i vitt, ljusrosa, starkare rosa och rött.
Nu ska vi bara skaffa en rejäl armeringsmatta att ha som vägg och sedan kan vi gräva ner rosorna. Jag tror att det kommer att bli ljuvligt.
