Det var ett annat ljud från blåmesarna i dag. Mjukt. Inte ett dugg ettrigt. Kanske tänkte de på sina ägg när de undersökte holken i alträdet ut mot dungen och solen fick smältvattnet att forsa fram i stuprören. Min sallat fick en klorofyllchock på terrassen. Riva slickade på gammalt gräs som kom fram under snön, rullade runt på stenarna och fick soldoft i pälsen. Och så plötsligt − en fjäril. Den fladdrade förbi just som vi ätit lunch i solgasset och var borta efter bara några ögonblick. Det kan bara betyda en enda sak – våren är här!
