En tårögd man

En man ringde till redaktionen i förmiddags och ville tala med mig. Jag hade huvudet fullt av budget och förstod först inte vad han ville. Han sa sitt namn och gjorde en lång paus innan han fortsatte.

Jag tänkte att det kanske gällde ett minnesord, för han lät lite tårögd. Sedan förklarade mannen att han bara ville säga tack. Han hade läst min krönika i dagens tidning. Den handlade om min odlingsmanick och min längtan efter våren. Mannen sa att han hade fått vårkänslor och riktigt kunde känna doften av fuktig jord. Att han plötsligt kände hopp bortom kylan och snön.

Jag blev lite rörd över att han tog sig tid. Över att han vågade. Ite bara behöll känslorna för sig själv. Det känns som en bra avslutning på arbetsåret.

Mitt klorofyllhus

Nu flirtar jag lite med bloggen ”Trädgårdslandet”. Läste att Ulla Hasselmark, som har bloggen, kallar sitt växthus för "Glädjehuset". Mysigt med namn på växthuset, tänkte jag, och fick genast en flashback till barndomen och mitt klorofyllhus. Det var ett slags dockskåp som mamma och pappa gav mig. Tror att det var en julklapp.

Klorofyllhuset var ett plastträd – en ek, har jag för mig. När jag tryckte på lövverket så höjde det sig och avslöjade tre små rum med möbler. I stammen fanns en hiss som gick att veva upp. Älskade det där huset. Mitt vanliga dockskåp var urtrist i jämförelse. Tyvärr minns jag också att jag proppade in en stackars fjäril i hissen och tvingade den att åka upp till övervåningen. Hur kunde jag!?! Burr …

Jag gissar att klorofyllhuset numera bor på mammas och pappas vind. Tänker inte ta reda på om det verkligen förhåller sig så (kan riktigt se hur det börjar glimma i mammas ögon om hon läser det här – är mycket medveten om hur gärna hon vill att jag krånglar mig upp och hämtar hem mina leksaker). Men namnet ska jag nog återuppliva. Klorofyllhuset – kan inte tänka mig ett bättre namn på mitt växthus.