1 augusti 2015

Äntligen en sommardag!


Först: Hängmattan under blå himmel med enstaka moln som stora bomullstussar, tornseglare och högre upp en ormvråk på span över åkern.

Senare: Filt på den gungande bryggan, vinden som prasslar i vassen och syrsornas spel i gräset. Den vita vindan har äntligen slagit ut nere vid vattenbrynet och vågorna har format sanden till mjuka veck.

Tomaterna mognar i allt snabbare takt och kanariefåglarna proppar i sig dillkronor och så att hela huset doftar kräftkok. Bättre start på augisti hade jag knappt kunnat tänka mig.

30 juli 2015

Sjöutsikt åt två håll


Nej men, vad skådar mitt öga – vi verkar ha fått sjöutsikt åt två håll. Kommer bara solen så kan jag släpa fram solstolen till garageuppfarten och lägga mig där i stället för att cykla ner till bryggan. Fantastiskt!

27 juli 2015

Sommarkål blir kåldolmar


I dag köpte jag sommarkål i en gårdsbutik. Nu kurrar det i magen och om en halvtimma vankas sommarens godaste middag. Tänk om jag någon gång skulle försöka mig på att odla egen vitkål …

26 juli 2015

Höst i juli

Jag vaknade av en åskknall och upptäckte att det var höst ute. Det är så mjölkigt att jag knappt kan skymta Spökkullen. Allt är stilla och det enda som hörs just nu är det lätta regnet och kacklet från en och annan gås. Det till och med doftar höst ute, trots att vi fortfarande befinner oss i juli.







24 juli 2015

En kulen natt

Den här sommaren börjar kännas som en enda lång höststorm. I alla fall i kväll när vinden vräker in från sydväst, sliter i träden och får vinterträdgården att knaka av obehag. Ändå kan det se rätt mysigt ut trots att den mörka natten talar om att augusti snart är här.


Här hade jag gärna suttit en kväll eller två – men det verkar vara ont om varma kvällar. Fast det är klart ... myggorna verkar ju blåsa bort ...


Växthuset har fått kulörta lyktor som hänger bland vin-
klasarna. Jag blir glad och tänker tivolitankar varje gång jag ser dem.


Pelargonen ser riktigt hemtrevlig ut i skenet från groventrén.

15 juli 2015

Gatan där lyckan försvann


I går gjorde maken och jag en utflykt till Björnhammaren tillsammans med hans syster med familj. Tidigare kallades orten även Nedre Gryt eller Nedre Hammaren och ligger mitt i skogen i Hallsbergs kommun, cirka fem mil från Örebro.




Visst ser det idylliskt ut vid första anblicken. I synnerhet det här stället precis intill Björnhammarsjön.


Björnhammaren byggdes upp kring de industrier som uppfördes här. För hundra år fanns det en glasfabrik på orten. Det har också funnits ett tråddrageri. Tråden, som var av järn, fraktades till Gryt där den kapades till spik.


Spikfabriken är den industri som levde kvar längst. Men den 9 juli förra året (2014) ansökte ägaren om konkurs. Då fanns det endast 15 anställda kvar.


Här låg ”Ica – din närhetsbutik”. Den slog igen för 25 år sedan i samband med att handlarparet gick i pension.


På anslagstavlan sitter endast häftstiften kvar.


Här innanför låg tråddragerifabriken. Den brann ner 1958.


Vackra arbetarlängor. Rallarrosor har tagit över förstu-
kvistarna.


Björnhammaren beskrevs som ett idylliskt samhälle där man tog hand om varandra. Myntets baksida lär ha varit social kontroll.


I början av 1970-talet bodde det drygt 130 personer i Björnhammaren och fram tills för tio år sedan räknades samhället fortfarande som småort. Numera är det bara en samling hus utanför statistiken. Befolkningsmängden uppgår till ett tjugotal personer.


Några av dem bor i det här flerfamiljshuset. Här är gräs-
mattorna nyklippta. Runt det övergivna huset intill är det höga ängsgräset vått efter morgonens regn.


Det här är Björnhammars Ågata, även kallad ”Lyckliga gatan” – troligtvis eftersom det bodde så många barnfamiljer här. De tio husen byggdes i början av 1960-talet.


Sju av husen väntar sedan flera år på att rivas. Medan byråkraterna vänder papper är det som om naturen försöker ta över och göra jobbet själv.


Tyvärr har det förekommit en hel del skadegörelse, så det är förståeligt om misstänksamheten är stor. En och samma bil passerar oss vid två tillfällen och gör extra varv för att spana in oss under vår vandring.


Vi kan ändå inte låta bli att titta in i husen. Dörrarna står ju i flera fall på vid gavel. Själv undrar jag var Arne Larssons hus ligger. Jag har läst att han ska ha varit den siste som bodde från Lyckliga gatan. Enligt uppgift insjuknade han 2008 och fick lämna sin bostad i all hast.


Till slut hittar vi det som vi tror är Arnes hus tack vare de röda köksluckorna.


Ett brev från sotaren daterat 2006 gör att vi blir riktigt säkra. Det bara ligger där i köksfönstret som om varken regn eller vind kan rå på det.


En sockerkaksform hänger fortfarande på väggen.


Men i övrigt är så gott som ingenting längre intakt. Arnes hus har haft påhälsning av vandaler.


Sorgligt. Det här kunde ha varit ett fantastiskt tidsdokument!


Vi lämnar Lyckliga gatan där takpannor och panel har plockats ner och brutits bort.


Det är skönt att vi har sällskap och inte är ensamma här. Det hade känts för kymigt. Frågan är hur det känns att bo på gatan ovanför och se de övergivna husen varje gång man tittar ut. Och hur känns det när nyfikna besökare som vi kommer för att titta på det som en gång var ett blomstrande samhälle mitt i välfärdens Sverige?

14 juli 2015

Förnyad terrass

I dag gjorde vi utflykten till det övergivna samhället i skogen (mer om det i morgon) tillsammans med makens syster med familj. Trevligt och perfekt i gråvädret. När vi hade picknick efteråt började vi prata utemöbler och insåg att vi var nära ett stort möbelvaruhus som vi aldrig har besökt med som vi har hört mycket om. Vi har till och från pratat om vad vi ska göra med lilla terrassen och vips så var den klar. Är mer än nöjd.


Så här såg den ut för några timmar sedan.


Så här ser det ut nu – trevligt nog passade solen på att titta fram.


Det här blir nog ett favoritställe eftersom de andra terrasserna inte alls har lika fin utsikt.