Vilse i trollskogen

Ännu en dag som var riktigt ljus och som bjöd på en del solsken. Vi har varit i skogen och letat gran tillsammans med makens föräldrar, två av syskonen och deras barn. Vi har huggit en adventsgran som redan lyser och märkt ut granen som vi ska ha till jul.

När granarna var utsedda tog jag min korg och gick in i skogen för att leta mossa. Det blev inte så mycket mossa. Jag tog lite grann på ett par ställen och kom sedan av mig, eftersom jag hade hamnat i ett paradis av mjuk mossa i olika nyanser och hörde ljudet från en bäck som forsade fram med ett klirrande ljud. Det läst nästan som glas. Eller som om någon spelade. Mitt i fanns ett pyttelitet vattenfall och till slut mynnade bäcken ut i en damm som inte var särskilt stor den heller. Ljuden från makens familj försvann och det var som om jag plötsligt befann mig i en annan värld där all stress och alla tankar bara rann av mig. Jag hade nog inte blivit förvånad om jag hade sett en älva på riktigt.

Jag gick länge där inne i skogen och hittade gula kantareller. De lyste som fyrar där i mossan nu när det inte finns några gula löv som förvillar. Sedan var jag plötsligt vilse. De andra hade redan hunnit tillbaka till jaktstugan och jag insåg att skogsvägen inte alls var där jag trodde att den skulle vara. Jag funderade på att fortsätta, eller att gå åt ett annat håll som också såg lite rätt ut. Men i stället ringde jag maken och bad honom susa förbi med bilen i förhoppning om att jag skulle höra den. Och det gjorde jag. Jag vara på väg åt rätt håll – skogsvägen var bara längre bort än vad jag hade trott. Fast jag hann bli en aning darrig i benen. Skogarna omkring jaktstugan är stora och djupa.

I kväll lyser adventsgranen i trädgården, trots att det är en vecka för tidigt. Jag har rensat kantareller och fick ihop en liter när allt var nerskuret. Jag har också hjälpt ett påfågelöga ut ur vinterträdgården – förstår inte alls hur den hamnade här inne.

Nu börjar jag längta efter middag. Det blir kantarellrisotto och grön sparris – det ska bli riktigt gott.

Jag önskar att jag hade haft med mig kamera, men tyvärr ingen bild. Fast jag undrar om kameralinsen hade kunnat göra den trolska skönheten rättvisa.