Sjöutsikt åt två håll

Nej men, vad skådar mitt öga – vi verkar ha fått sjöutsikt åt två håll. Kommer bara solen så kan jag släpa fram solstolen till garageuppfarten och lägga mig där i stället för att cykla ner till bryggan. Fantastiskt!

Sommarkål blir kåldolmar

I dag köpte jag sommarkål i en gårdsbutik. Nu kurrar det i magen och om en halvtimma vankas sommarens godaste middag. Tänk om jag någon gång skulle försöka mig på att odla egen vitkål …

Höst i juli

Jag vaknade av en åskknall och upptäckte att det var höst ute. Det är så mjölkigt att jag knappt kan skymta Spökkullen. Allt är stilla och det enda som hörs just nu är det lätta regnet och kacklet från en och annan gås. Det till och med doftar höst ute, trots att vi fortfarande befinner oss i juli.

En kulen natt

Den här sommaren börjar kännas som en enda lång höststorm. I alla fall i kväll när vinden vräker in från sydväst, sliter i träden och får vinterträdgården att knaka av obehag. Ändå kan det se rätt mysigt ut trots att den mörka natten talar om att augusti snart är här.


Här hade jag gärna suttit en kväll eller två – men det verkar vara ont om varma kvällar. Fast det är klart ... myggorna verkar ju blåsa bort ...


Växthuset har fått kulörta lyktor som hänger bland vin-
klasarna. Jag blir glad och tänker tivolitankar varje gång jag ser dem.


Pelargonen ser riktigt hemtrevlig ut i skenet från groventrén.

Gatan där lyckan försvann

I går gjorde maken och jag en utflykt till Björnhammaren tillsammans med hans syster med familj. Tidigare kallades orten även Nedre Gryt eller Nedre Hammaren och ligger mitt i skogen i Hallsbergs kommun, cirka fem mil från Örebro.




Visst ser det idylliskt ut vid första anblicken. I synnerhet det här stället precis intill Björnhammarsjön.


Björnhammaren byggdes upp kring de industrier som uppfördes här. För hundra år fanns det en glasfabrik på orten. Det har också funnits ett tråddrageri. Tråden, som var av järn, fraktades till Gryt där den kapades till spik.


Spikfabriken är den industri som levde kvar längst. Men den 9 juli förra året (2014) ansökte ägaren om konkurs. Då fanns det endast 15 anställda kvar.


Här låg ”Ica – din närhetsbutik”. Den slog igen för 25 år sedan i samband med att handlarparet gick i pension.


På anslagstavlan sitter endast häftstiften kvar.


Här innanför låg tråddragerifabriken. Den brann ner 1958.


Vackra arbetarlängor. Rallarrosor har tagit över förstu-
kvistarna.


Björnhammaren beskrevs som ett idylliskt samhälle där man tog hand om varandra. Myntets baksida lär ha varit social kontroll.


I början av 1970-talet bodde det drygt 130 personer i Björnhammaren och fram tills för tio år sedan räknades samhället fortfarande som småort. Numera är det bara en samling hus utanför statistiken. Befolkningsmängden uppgår till ett tjugotal personer.


Några av dem bor i det här flerfamiljshuset. Här är gräs-
mattorna nyklippta. Runt det övergivna huset intill är det höga ängsgräset vått efter morgonens regn.


Det här är Björnhammars Ågata, även kallad ”Lyckliga gatan” – troligtvis eftersom det bodde så många barnfamiljer här. De tio husen byggdes i början av 1960-talet.


Sju av husen väntar sedan flera år på att rivas. Medan byråkraterna vänder papper är det som om naturen försöker ta över och göra jobbet själv.


Tyvärr har det förekommit en hel del skadegörelse, så det är förståeligt om misstänksamheten är stor. En och samma bil passerar oss vid två tillfällen och gör extra varv för att spana in oss under vår vandring.


Vi kan ändå inte låta bli att titta in i husen. Dörrarna står ju i flera fall på vid gavel. Själv undrar jag var Arne Larssons hus ligger. Jag har läst att han ska ha varit den siste som bodde från Lyckliga gatan. Enligt uppgift insjuknade han 2008 och fick lämna sin bostad i all hast.


Till slut hittar vi det som vi tror är Arnes hus tack vare de röda köksluckorna.


Ett brev från sotaren daterat 2006 gör att vi blir riktigt säkra. Det bara ligger där i köksfönstret som om varken regn eller vind kan rå på det.


En sockerkaksform hänger fortfarande på väggen.


Men i övrigt är så gott som ingenting längre intakt. Arnes hus har haft påhälsning av vandaler.


Sorgligt. Det här kunde ha varit ett fantastiskt tidsdokument!


Vi lämnar Lyckliga gatan där takpannor och panel har plockats ner och brutits bort.


Det är skönt att vi har sällskap och inte är ensamma här. Det hade känts för kymigt. Frågan är hur det känns att bo på gatan ovanför och se de övergivna husen varje gång man tittar ut. Och hur känns det när nyfikna besökare som vi kommer för att titta på det som en gång var ett blomstrande samhälle mitt i välfärdens Sverige?

Förnyad terrass

I dag gjorde vi utflykten till det övergivna samhället i skogen (mer om det i morgon) tillsammans med makens syster med familj. Trevligt och perfekt i gråvädret. När vi hade picknick efteråt började vi prata utemöbler och insåg att vi var nära ett stort möbelvaruhus som vi aldrig har besökt med som vi har hört mycket om. Vi har till och från pratat om vad vi ska göra med lilla terrassen och vips så var den klar. Är mer än nöjd.


Så här såg den ut för några timmar sedan.


Så här ser det ut nu – trevligt nog passade solen på att titta fram.


Det här blir nog ett favoritställe eftersom de andra terrasserna inte alls har lika fin utsikt.

Gula kantareller

Vädret har inte varit direkt strålande i dag heller, men det var fantastiskt syrerikt och vackert i skogen. Mossan såg underbar ut. Och här och där fanns det små kantarellknappar. Det blev inte mycket mer än lite drygt fyra deciliter, men oj så gott det ska bli med fettuccine alfredo med kantareller. I morgon blir det utflykt till en spökstad i skogen som vi har tänkt besöka i ett och ett halvt år. Ser verkligen fram emot det nu när det äntligen ska bli av.

Läskande med fläder

Det regnar och regnar och regnar. Jag piggar upp mig med en fläderdrink. Kanariefåglarna fick en blomma att mumsa på eftersom personalen i djuraffären sa att de har fått smak för fläder. Blomman tog slut på nolltid och Fingal har sjungit tack för maten så att det riktigt vibrerade i öronen. Nu har alla tre skvätt omkring i badkaret och jag känner mig riktigt avundsjuk – fåglarna tycker tydligen att det är perfekt beach-väder.

***

Ibland ler fru Fortuna åt en. Maken och jag åkte in till byn för varsin glass. Och på vägen hem sprack himlen upp. Jag fick ett par härliga timmar i hängmattan tillsammans med en bra bok. Underbart! Mer sådant!!!

Nu vill jag ha sommar igen

Förra veckan var det definitivt för varmt för min smak, men det var härligt att läsa bok i skuggan nere vid bryggan och bada i det varma vattnet.

I dag eldar jag brasa i vinterträdgården och funderar på att slå på värmen i växthuset. Det är ju så gråkallt!

Nu skulle det verkligen sitta bra med några soliga dagar med lite mer lagom temperatur och helst ingen vind. Det är ju faktiskt sommar!

Födelsedag och nya husdjur

Så där, då har jag ännu en gång blivit ett år äldre. Jag firade hemma hos svägerskan redan i lördags eftersom vi är flera som fyller nästan samtidigt – svågern och jag delar faktiskt födelse-
dag. Då var det stekhett i solen.

I dag är det regnigt, vilket är ovanligt den här dagen. Enligt en bekant som också fyller i dag har den nionde juli inte varit regnig mer än fem gånger de senaste trettio åren.


Möt Fingal, Toblerone och Ginger Ale. Fingal och Toblerone kom hem till oss i går kväll och Ginger Ale hämtade jag i förmiddags. Fingal – den vita – och gula Toblerone sjunger som om de försöker överrösta en hel regnskog. Ginger Ale har redan testat badkaret och passade på att skvätta ordentligt. Jag har inte haft just kanariefåglar sedan jag gick i mellanstadiet.


Grannen på andra sidan skogen har grattat med blåklockor, paket och en ovanligt "söt" blomma. De fina kopparna fick jag i helgen av mina svärföräldrar.


Maken och grattat med rosor och grattar mer på lördag när det ska firas med min släkt och bästa vännen från gymnasieklassen.


Själv har jag ätit en mycket god och sen lunch och funderar nu på om jag inte ska lata mig i soffan en stund medan jag lyssnar på de små och på regnet som smattrar mot taket i vinterträdgården.

Lappat och lagat

I går kändes det riktigt trist. Gurkört och vallmo knäcktes och låg platta mot gräsmattan. Även flera dahlior gick av. Så tråkigt! Men i går kväll tog jag med mig pinnar och uppbindningsöglor ut och gjorde det bästa av situationen.

Det som hade knäckts klippte jag bort och lade i komposten. Resten bands upp mot käppar och i dag när jag vaknade upptäckte jag att nya vallmoblommor har slagit ut. Det regnat ordentligt och luften som strömmar in i huset känns så frisk.

Dessutom kan jag njuta av ett mycket välstädat växthus. I går bar jag ut allting som inte behöver stå i växthuset och gick på grundlig snigeljakt. Två marodörer upptäcktes. Om det inte regnade så pass skulle jag ta en bild även i växthuset.

Trädgården blåser bort

Det blåser något alldeles förfärligt! Stormen vrålar där ute som om det vore oktober, men samtidigt skiner solen från en strålande sommarhimmel. Det känns som om trädgården slits sönder i byarna. Vallmon som slog ut i helgen ligger redan platt tillsammans med gurkörten. Som tur är hann jag slå ner käppar i marken och binda upp stockrosorna runt dem innan blåsten hann komma upp i full styrka.

***

Jag blev så arg så nu måste jag fortsätta det här inlägget. Jag gick ut i trådgården för att kolla in skadorna. Min finaste pelargon har blåst sönder och flera dahlior har knäckts ända nere vid roten. Men det som gör mig alldeles förgrymmad är att jag just hittade en mördarsnigel i växthuset, en slemmig brun rackare som helt obekymrat satt i en pluggbox och åt på min fina sådd. Jag blir gaaaaaaalen!

Njuter av regnet

Åh, så jag njuter! Vaknade sakta till ljudet av regn och fågelkvitter. Sval luft. Sval frisk luft. Det är så skönt och ute i trädgården är det som om växterna äntligen drar efter andan. Regnet behövs så väl efter förra veckans hetta.

Jag har tillbringat nästan all tid i skuggan nere vid bryggan och njutit av nästan 25-gradigt vatten. Men i dag känns det lyxigt att kunna röra sig utan att bli överhettad, greja inomhus utan att förgås, slå sig ner i vinterträdgården utan att den känns som en bakugn. För mig får droppandet mer än gärna fortsätta hela dagen.


I går kväll hämtade jag in ett helt fång med pioner. De brukar ju inte bli så fina när det har regnat på dem och i år sjunger de redan på sista versen trots att de inte är mycket mer än en vecka sedan den första knoppen slog ut.


Jag tog in några rosor när jag ändå höll på. De kommer från Törnrosa-häcken som vi började på förra året.