15 juli 2015

Gatan där lyckan försvann


I går gjorde maken och jag en utflykt till Björnhammaren tillsammans med hans syster med familj. Tidigare kallades orten även Nedre Gryt eller Nedre Hammaren och ligger mitt i skogen i Hallsbergs kommun, cirka fem mil från Örebro.




Visst ser det idylliskt ut vid första anblicken. I synnerhet det här stället precis intill Björnhammarsjön.


Björnhammaren byggdes upp kring de industrier som uppfördes här. För hundra år fanns det en glasfabrik på orten. Det har också funnits ett tråddrageri. Tråden, som var av järn, fraktades till Gryt där den kapades till spik.


Spikfabriken är den industri som levde kvar längst. Men den 9 juli förra året (2014) ansökte ägaren om konkurs. Då fanns det endast 15 anställda kvar.


Här låg ”Ica – din närhetsbutik”. Den slog igen för 25 år sedan i samband med att handlarparet gick i pension.


På anslagstavlan sitter endast häftstiften kvar.


Här innanför låg tråddragerifabriken. Den brann ner 1958.


Vackra arbetarlängor. Rallarrosor har tagit över förstu-
kvistarna.


Björnhammaren beskrevs som ett idylliskt samhälle där man tog hand om varandra. Myntets baksida lär ha varit social kontroll.


I början av 1970-talet bodde det drygt 130 personer i Björnhammaren och fram tills för tio år sedan räknades samhället fortfarande som småort. Numera är det bara en samling hus utanför statistiken. Befolkningsmängden uppgår till ett tjugotal personer.


Några av dem bor i det här flerfamiljshuset. Här är gräs-
mattorna nyklippta. Runt det övergivna huset intill är det höga ängsgräset vått efter morgonens regn.


Det här är Björnhammars Ågata, även kallad ”Lyckliga gatan” – troligtvis eftersom det bodde så många barnfamiljer här. De tio husen byggdes i början av 1960-talet.


Sju av husen väntar sedan flera år på att rivas. Medan byråkraterna vänder papper är det som om naturen försöker ta över och göra jobbet själv.


Tyvärr har det förekommit en hel del skadegörelse, så det är förståeligt om misstänksamheten är stor. En och samma bil passerar oss vid två tillfällen och gör extra varv för att spana in oss under vår vandring.


Vi kan ändå inte låta bli att titta in i husen. Dörrarna står ju i flera fall på vid gavel. Själv undrar jag var Arne Larssons hus ligger. Jag har läst att han ska ha varit den siste som bodde från Lyckliga gatan. Enligt uppgift insjuknade han 2008 och fick lämna sin bostad i all hast.


Till slut hittar vi det som vi tror är Arnes hus tack vare de röda köksluckorna.


Ett brev från sotaren daterat 2006 gör att vi blir riktigt säkra. Det bara ligger där i köksfönstret som om varken regn eller vind kan rå på det.


En sockerkaksform hänger fortfarande på väggen.


Men i övrigt är så gott som ingenting längre intakt. Arnes hus har haft påhälsning av vandaler.


Sorgligt. Det här kunde ha varit ett fantastiskt tidsdokument!


Vi lämnar Lyckliga gatan där takpannor och panel har plockats ner och brutits bort.


Det är skönt att vi har sällskap och inte är ensamma här. Det hade känts för kymigt. Frågan är hur det känns att bo på gatan ovanför och se de övergivna husen varje gång man tittar ut. Och hur känns det när nyfikna besökare som vi kommer för att titta på det som en gång var ett blomstrande samhälle mitt i välfärdens Sverige?

14 kommentarer:

Lotta sa...

Ja, visst var det en olustskänsla att gå omkring där och kika in i husen....man kände sig som en inkräktare, undra vad folk tänker som faktiskt bodde där för inte alls längesen?????? Du har dokumenterat fint! Kram lotta

Anders Jacobsson sa...

Intressant läsning. Detta ställe kände jag inte till.

Lotta sa...

Jätteintressant, visste inte att det fanns såna ställen i Sverige!

Sylvia sa...

Sorgligt på nåt sätt..Har hört om denna by men inte vetat om vart den låg och jag har inte sett några bilder,så tack för turen 😊

Sylvia sa...

Sorgligt på nåt sätt..Har hört om denna by men inte vetat om vart den låg och jag har inte sett några bilder,så tack för turen 😊

Meta sa...

Inte blir man upprymd av att se detta. Tyvärr finns det många såna ställen i det rika Sverige. Att fara i Norrland gör en beklämd av att se alla tomma hus.Det vore väl bättre att jämna det vid marken och fylla ut med grus. Då slapp det bli så mycket förstörelse av det.
Tack för inlägget det är bra att bli påmind om att vi har det bra där vi bor
Ha en fin mitt i veckan
kram Meta

lavendia sa...

Oj, vad jag missat många inlägg, men datorn har inte varit "med mig".
Så tragiskt det ser ut på dina bilder (bra bilder) och där har det varit lyckligt en gång.
Förstår att det kändes litet kusligt att gå omkring i spökstaden.
Fin uteplats och finfina kantareller har du också skrivit om.
/ Britt

Anonym sa...

En historia är alltid intressant,även om det här är en tragisk sådan. Tack för läsningen Linda!Mvh Linda

Rost och rädisor sa...

Först tänkte jag att det är sorgligt när ett samhälle dör, men vackert i sitt förfall. När jag kom till de strippade villorna, ändå relativt nya började det kännas obehagligt. Ett helt samhälle borta. Faktum är att jag inte sett nåt liknande i Sverige. Associationerna går till övergivna gruvstäder i U.S.A. eller varför inte Tjernobyl. Mycket tragiskt.
Anette

Anita sa...

Så otroligt sorgligt. Jag kommer att tänka på en sång från 60-talet som inleds med textraden "Lyckliga gatan, du finns inte mer". I tanken flyttade jag mig tillbaka till 60-talet då denna gata var lycklig. Jag såg nybyggda hus, lummiga trädgårdar, hörde glada barnskratt. Jag såg folk som pratade med varandra över trädgårdshäckarna. Jag såg familjer spela krocket och badminton och kände hur luften dallrade av djungelolja. Jag har upplevt lite liknande när jag varit i Småland, i glasriket och åkt förbi nedlagda glasbruk, bensinstationer och affärer. Jag hade inte hört talas om Björnhammaren förut. Tack för ditt fina reportage om denna gata som en gång var Lyckliga gatan.

Kram Anita

Jenny Algegård sa...

Så fint du skriver. Vemodigt. Jag läste om det här samhället för ett tag sedan och tänkte på att dessa hus och min egen tegelvilla byggdes ungefär samtidigt. Olika öden.

Jenny Algegård sa...

Så fint du skriver. Vemodigt. Jag läste om det här samhället för ett tag sedan och tänkte på att dessa hus och min egen tegelvilla byggdes ungefär samtidigt. Olika öden.

Jenny Algegård sa...

Så fint du skriver. Vemodigt. Jag läste om det här samhället för ett tag sedan och tänkte på att dessa hus och min egen tegelvilla byggdes ungefär samtidigt. Olika öden.

Evas Kvarnaro sa...

Hej, hur 'hittar' du den platsen, visste du redan an den fanns eller kan man googla på 'spöksamhällen', är Björnhammaren svår att hitta ? ! ?
Det är förstås ingen rolig plats att besöka men väldigt intressant.
Inne i ett hus ser jag typiska 70-tals tapeter och likaså i köket med glada färger, så har jag haft det oxå, hi hi . . .
Varför vill man förstöra och slå sönder, är det en njutning för dem som vandaliserar, det har jag alltid undrat.
Det kunde verkligen bli ett tidsdokument, kanske använda 'lyckliga gatan'
i en film ? !
Anna-Lena Lövgren sjöng om lyckliga gatan redan 1965, jag gillade den sången plus 'regniga natt', de två sångerna var melankoliska.
När jag läser ditt inlägg förstår jag att du är journalist, ord, meningar som
'myntets baksida- social kontroll' är perfekt kort beskrivning.
Jag kan inte 'fatta mig kort', tyvärr, i stället blir det så här:
Att alla kände alla i ett mindre samhälle var både på gott och ont.
Man kanske brydde sig mer om hur grannen mådde, eller så kunde den som var riktigt nyfiken på andra, bli en 'göra livet surt granne'.
Jag undrar om det hjälpt med en skrivare-kurs ? !

Tack för en intressant läsning./ Eva