Krasslig pippi

Jag är antagligen felprogrammerad. Bebisar är gulliga och jag lånar dem gärna en liten stund, men jag har aldrig drömt om en egen. Djur däremot. Och då i synnerhet deras ungar. Jag skulle kunna ha hur mycket djur som helst och längtar alltid efter att få ta hand om.

I morse var det en pippi som såg ruggig ut under fågelbordet och som satt där alldeles för länge. Trots att jag fick fågelloppor efter en hjälpinsats förra vårvintern, kunde jag inte låta bli att gå ut för att se hur den lilla grönfinken mådde. Inte ett dugg bra, eftersom jag utan problem kunde plocka upp den. Funderade på hur bra det var att jag tog in den i värmen − jag vill ju inte förlänga lidandet om fågeln ändå ska dö. Å andra sidan skulle jag hellre vilja dö varm än halvt ihjälfrusen. Så pippin fick sitta i duschkabinen i lilla badrummet. Den fick mat och vatten, men somnade så fort jag hade tagit in den.

Jag somnade också. Och väcktes av katten två timmar senare. Gästen hade tydligen piggat på sig och katten jamade mig i ansiktet för att jag skulle släppa in henne i badrummet. Vilket jag inte gjorde. Men pippin verkade pigg. Jag satte den i solskenet i rosbusken närmast fågelmaten. Först satt den stilla och burrade upp sig, men efter en stund började den hoppa runt och flög sedan sin kos. Kanske dör den i alla fall, men jag hoppas att den lilla stunden i värmestugan hjälpte och att pippin får fortsätta flyga mot våren.

Resan till Ribston

Till jul finns det alltid ett bokbord på tidningen. Böcker som förlag skickat och som inte har blivit recenserade. Vi cirklar som gamar kring det där bordet och får ta tre böcker var i första vändan. När det är dags för en andra vända är folk inte lika intresserade, men visst går vi där och letar.

I den där andra vändan hittade jag en bok som jag genast nappade åt mig på grund av det vackra omslaget. Det fick mig att tänka på Viveca Lärn. Det var ingen Lärn-bok, utan en bok skriven av Christel Kvant. ”Resan till Ribston” heter den. Några förväntningar hade jag inte. Det var ju en bok som blivit kvar. Som ingen velat ha. Trots det fina omslaget. Hemma hamnade den i ett skåp.

Bara några dagar senare såg jag Eva Robild skriva om den på Facebook. ”Trädgårdsskribenten Christel Kvants debutroman Resan till Ribston. Med ett äpple i titeln kan det inte bli fel.” Åh. Skriven av en trädgårdsmänniska alltså. Spännande. Och en äppelsort. Läste annat då, men bestämde mig för att den där boken skulle bli läst. I går kväll började jag och skrattade högt redan på första sidan. Nu är boken slut och den var så bra med både lust och svärta. Längtar efter att få läsa mer och känner mig väldigt nöjd med att ha plockat en bok med ett äpple i titeln.

Näckrosen frös bort

Min vita näckros har hängt med i flera år, men den var inte jätterolig. En eller ett par näckrosor per sommar var allt den fick.

I höstas velade jag lite fram och tillbaka om hur jag skulle göra. Ta in den i boden eller slänga den. Den plötsliga kylan och det dåliga minnet hjälpte mig. Kan inte tänka mig att den har överlevt i min bottenfrusna tunna.

Till våren blir det en ny näckros. Vet inte vilken sort än, men ska satsa på någon som ger många små blommor – precis som min lilla röda i zinkbaljan på terrassen. Någon som har tips på en riktigt fin näckros som blir max 80 centimeter hög?

Bara lite glädje

Det här handlar inte ett dugg om odling, men jag har haft en så bra vecka på jobbet att jag bara måste få pysa ut lite livsglädje. Älskar mitt jobb och att hela tiden få gå på studiebesök i folks liv. Kvinnan jag träffade i måndags var hur härlig som helst och bodde oerhört trevlig på en gammal gård som varit i makens släkt sedan 1700-talets början. Att sitta framför brasan med en fyraveckors kattunge i knät och en tekopp i den andra och med hembakade kakor på bordet medan jag lyssnade på hennes livshistoria gjorde inte ett dugg ont. Det där lilla pyret med päls som ljus sirap hade gärna fått följa med hem.

I fredags morse träffade jag en tjej som tävlar i hundspann. Turen vi tog efter intervjun började visserligen med ett missöde som fick mig att flyga som en bomullstuss och landa med näsan i snön, men sedan bar det i väg förbi snötyngda granar och med allt mer frost i ögonfransarna. Så roligt och mysigt att få testa.

Nu i helgen försöker jag fördjupa mig i alla papper jag har fått från Högskolan i Jönköping. På måndag börjar jag plugga digital bildbehandling på distans och det ska bli så roligt! Hoppas att kursen ska göra det ännu skojigare att fota trädgården när det börjar spira.

Att lyckas med morötter

Så odlar jag morötter: Jag vet inte om jag har tur, men ända sedan jag började odla har jag fått jättefina morötter. Jag trodde att morötter blir fina automatiskt, men jag har hört flera som har problem med just morötter. Jag odlar i dubbla pallkragar med lätt jord som jag blandar med champinjonjord för näringens skull. Och så sår jag gallringsfritt – se torsdagens inlägg. Ibland sår jag en pallkrage med morötter på senhösten för att få morötter extra tidigt, men jag har upptäckt att det inte är någon större tidsvinst. När jag har sått täcker jag landet med odlingsväv för att slippa morotsflugor och lämnar odlingen ifred. Skulle det vara väldigt torrt väder så försöker jag komma ihåg att vattna. Någon gång då och då kikar jag in under väven för att ta bort eventuellt ogräs. Sedan är det bara att vänta på att morötterna ska bli färdiga och hoppas på att de är fina.

Så gjorde jag såbanden

Flera har frågat hur jag gjorde såbanden och det borde jag ju förstås ha skrivit i förra inlägget.

Jag använde mig av sådana där silkespapper som man packar saker i. Har buntvis kvar sedan vi flyttade. Det bästa med dessa är att de är nästan lika långa som en pallkrage är bred.

Jag vek på mitten och fortsatte vika på mitten tills jag hade lagom breda remsor. Sedan skar jag remsorna, men det går ju lika bra att klippa om man föredrar det.

Remsorna blev ungefär sex centimeter breda med ett veck längs mitten. Med hjälp av en linjal mätte jag ut rätt avstånd – olika för olika sorters morötter. Jag satte en prick där fröerna skulle vara och drog sedan med ett limstift längs hela remsan, rätt över alla prickar. (OBS! Välj ett limstift som är giftfritt). Sedan tryckte jag dit ett frö på varje prick och lade ihop remsorna.

Hoppas det här går att förstå – annars får ni fråga mer.

Egna såband

När jag började odla läste jag att morötter mår bäst av att sås gallringsfritt. Det vill säga att man sår ett frö i taget med rätt avstånd emellan. Så trist! Jag brukar ligga där med en måttstock i pallkragen och försöka göra centimeterdjupa hål med lagom avstånd mellan varje. Obekvämt är det också. Fast när blasten väl tittar upp så är det ju jätteskönt att slippa gallra. Och morötterna blir väldigt fina när man inte är där och stör rottrådarna.

Men i vår slipper jag. Jag har gjort egna såband och märkt dem med den sorts morot de innehåller. Smidigt och guld värt när det äntligen går att så – bara att lägga banden i snörräta rader och skotta på lagom mycket jord. Klart!