Snäll treåring

Jag är alldeles överväldigad av hur mycket frukt min Jamaican Bell ger i år. Och jag som har varit så elak mot den. Förra året fick jag för mig att jag skulle försöka förvandla den till en bonsai. Jag klippte och hade mig. Snurrade till och med in små grenar i tjock ståltråd för att de skulle böja sig fint. Vad tänkte jag på, egentligen? Men trots mina dumheter har den kommit igen. Om jag lyckas övervintra den en gång till så får den fira fyra år nästa sommar.

Vem är vem?

Jag borde …

I morgon ska jag …

Nej, nu får jag skärpa mig …

Just det, det har jag glömt …

Så har det låtit i min hjärna den senaste tiden. I alla fall varje gång jag har gått förbi mina dahlior. Även om de fortfarande blommar något alldeles kolossalt vackert, så vet jag ju att det snart är slut. Och när blomningen är över så är det lögn att försöka skilja dem åt. I dag har jag äntligen kommit till skott.

Med hjälp av buntband modell mini har jag satt fast små etiketter kring varje stjälk. Eftersom jag har sått dahliorna från frö, så finns det inget namn på de olika varianterna, men jag har i alla fall skrivit vilken färg de har. Nu får frosten komma när den vill … fast tidigast i november …

Gott käk i växthuset

Inte dumt att vara liten kanin i ett växthus. Snutten bryr sig tyvärr inte om att mina fuchsior är av det lite ovanligare slaget, men turligt nog är han lättmutad.

Plötslig lycka

I dag har jag känt mig så fantastiskt lycklig. Och till freds. Vet inte när jag upplevde den känslan så starkt senast. Inga planer, inga måsten – bara en enda lång dag i trädgården.

En aning höströj, massor med kaningos, grillning till lunch och växthusfika med grannen. Nu sitter jag i mitt glashus och vägrar gå in. Jag bara njuter av det allt disigare brittsommarljuset, av ljudet från de flera hundra tofsviporna som tillbringat dagen ute på åkern och av det tunga svischandet från gässens vingar när de i v-formation flyger lågt, lågt över växthuset.

Tomma solrosor

Nu förstår jag varför det har varit så mycket kvitter och flygeri fram och tillbaka i landet bakom jordärtskockorna. Taljoxarna har tömt solrosorna på varendaste frö.

Finfina rötter

I går grejade jag lite i trädgården. Underbart att få vara ute i solskenet igen!

Framför allt har jag passat på att gräva ner växter för övervintring. Det är sådana som stått i kruka och som jag tror ska övervintra bättre i ett pallkrageland, till exempel min fjärilsbuske och en guldklematis som jag inte lyckats hitta någon permanent plats åt – skjuter det trevliga problemet framför mig i hopp om någon smart lösning till våren.

Gladast blev jag åt sticklingen som jag tog i grannens växthus i somras. Grannen har jättegoda druvor. Jag klippte av en liten kvist, doppade den i rotningsmedel och tryckte ner den i sandblandad såjord. I dag när jag lossade krukan upptäckte jag att sticklingen fått massor av rötter. Hade faktiskt inte trott att det skulle gå. Nu hoppas jag att sticklingens rötter ska vilja fortsätta växa och att den ska överleva vintern i pallkragen.

Nu ska pluggen upp

I flera veckor har jag gått och undrat när potatisen ska få komma upp ur åkern här utanför. Ett tag trodde jag nästan att bonden hade glömt bort sina pluggar. Men å andra sidan har det varit rätt blött, så åkern har nog varit för mjuk för maskinerna.

Men i går eftermiddag drog de igång och när jag kröp till kojs höll de fortfarande på. Bråttom, bråttom, eftersom det ska komma mer regn. Är rätt glad att jag bara är fritidsodlare.