Jag sitter på trappan till groventrén med en fleecetröja mellan mig och stenunderlaget och önskar att jag hade en sensommarbänk. En bänk där solen kommer åt att värma lagomtidiga lördagsmorgnar som den här.
Lite småångest har jag också.
Vill inte jobba i trädgården. Jag vet ju att det krävs massor av jobb för att få tukt på djungeln som skjutit upp mitt framför ögonen på mig de senaste veckorna och som jag inte har haft en chans att komma i fatt. Det stressar mig i tanken, så det är bara att sätta igång.
En del kommer nog att höstas. Jag försöker intala mig att jag inte ska bli riktigt lika många odlingar nästa säsong, men jag skrattar högt redan när jag tänker tanken för jag vet ju hur det är – vårsolen får fingrarna att grönska och ivern att helt tappa besinningen.
3 kommentarer:
Vet också precis, som du, hur vårsolen liksm förvrider odlarförnuftet - om det nu någonsin finns något.
Kommentaren låg i samma inlägg och var ungefär likadant skrivet. Tänkte att du kanske skulle undra, om det nu dök upp igen hos dig där. "Va, vad menar männskan, två nästan likadana kommentarer?"
Kram från Törnrosa
Hahaha...Sa något liknande till min gubbe -Påminn mig i februari om att inte så såååå mycket. Fast jag vet att om han knystar något mot nästa vår, så lyssnar jag inte ;-)
Kram / Therése
Det kankse är tur att det finns en höst och en vinter så att vi inte odlar ihjäl oss ;)
Kram
//Linda
Skicka en kommentar