Bön om en makarinotavla

Våren. Våren. Våren.

Sådder!

Jag vet att jag tjatar. Om all denna längtan.

Om varm jord och morgonljus. Solen, gräset som börjar växa, flyttfåglarna, koltrastens harklade försök till sång. Det kan inte komma fort nog.

Häromdagen, när jag var för trött efter jobbet för att orka sprätta kuvert, damp de här fröerna ner i brevlådan. Jag öppnade först dagen därpå – brevet och sedan påsen med dessa bönor som är så vackra att jag inte kan sluta titta på dem. Går något så underskönt verkligen att stoppa ner i jorden? Och kommer de att vara goda när de väl gror, växer sig höga, får skidor och mogna bönor?

Helst vill jag bara spara dem i en ask. Känna på dem då och då eller göra en sådan där bön- och makaronitavla som farmor hade på väggen över det mörkgröna matbordet i köket. Men jag ska så dem. I alla fall några stycken. Om inte annat än så för att få fler vackra bönor att spara i en ask. Eller att göra makaronitavlor av.