Jorgubbar på vertikalen

Var det någon som såg den fina montern på Nordiska trädgårdar? Den med ett planteringsbord i betong och så ett armeringsjärn med örtfyllda konservburkar upphängt på väggen.

På min näthinna fastnade det så pass att jag har gått och tänkt på det hela våren. Tidningens restaurang har snällt sparat konservburkar åt mig och nu äntligen har jag lyckats få tolv stycken i samma storlek. Har använt tre underbara ”ingredienser”: armeringsnät, pålar och buntband. Klas fick slå ner pålarna. Det var på tok för tungt. De som bodde i huset innan vi flyttade in hade tänkt bygga garage där, så underlaget är hårt packat.

Men det gick. Till slut.

Det blev lite för högt.

Men allt går att fixa med bultsax.

Min största insats var att borra hål i konservburkarna. Ett i botten för vattenavrinning och två i uppkant. Passade på att dra igenom buntbandet innan jag fyllde med leca och jord och gjorde sista räden mot grannens jordgubbsland. På kvällen när allt var klart var jag så stolt att jag släpade med mig grannen över för att beskåda. Det var nära att jag inte kunde låta bli att ta hennes mamma i handen och dra med även henne – men så kom jag på att jag ju bara har hälsat på henne ett par gånger. Så där lite på avstånd. Någon måtta får det kanske vara.

Det bästa med mitt vertikala land är luftigheten kring plantorna. Förhoppningsvis ska gubbarna inte kunna mögla.

Minus är höjden. Så fort burkarna var uppsatta kom jag på mitt lilla dilemma – jag når inte upp med vattenkannan. I alla fall inte till de översta plantorna. Men att plocka, det kommer jag att klara av.