Min blåa längtan

Stolt som en flodhästmamma. Jajamän.

I morgon är det en månad sedan jag petade ner mina frön till den blå bergvallmon "Poppy Himalayan Blue". Och nu tittar tre pyttesmå raringar upp ur jorden. Skulle kunna joddla.

Nu hoppas jag visserligen på ett helt hav av de blå, men det här är en start. Nu vet jag ju att jag kan få dem att gro. Men väntan lär bli lång.

Har förstått att jag ska gulla med dem hela säsgonen och ändå behöva vänta till nästa sommar innan jag får se de himmelska kronbladen.

Men det är det säkert värt.

Barnkammare på kontoret

Den som vill sitta vid skrivbordet på kontoret här hemma lär bli besviken. Platsen är sedan i kväll ockuperad av alla små plantor som äntligen har fått en fuktig tunnel med extraljus att bo i.

Jag hade trott att jag skulle kunna ställa ut plantkuvösen i växthuset nu i början av mars, men jag blev avrådd när jag ringde och frågade företaget jag köpt kuvösen av. Rådet blev att hålla växthustunneln inomhus tills den riktiga våren är här. Temperaturen ska hosta upp sig till nollan först.

Det våras!

Hå hå hå ... det börjar våras. Takdropp, snö som smälter, gassande sol. Mmm ...

Har jobbat hemifrån i dag och hade förmånen att äta lunch ute i växthuset. Drog på mig en tjock arbetströja (som jag lånade av Klas för några år sedan) och traskade ut i snön med mina nystekta pannkakor. Men oj, oj så överflödig tröjan var. 20 grader i skuggan bakom blomkrukan – där givaren står – och 36 grader i solen. (Och då var det ändå 13 minusgrader i morse.) Inte undra på att växterna kan storkna på sommaren när det faktiskt är varmt utanför växthuset också.

Lat eller smart?

I kväll sådde jag blomman för dagen-fröerna Heavenly Blue som legat i blöt sedan i går. Gjorde på två olika sätt.

Hälften av fröerna stoppade jag ner i tidningskrukor med sandblandad såjord. Ända tills i går kväll innehöll de små stockrosor. Jag kramade krukorna för att luckra upp sanden – stockrosornas rötterna är lättare att få med upp på det sättet. Det kanske är helt fel, men när jag upptäckte hur lucker jorden i krukorna verkade, bestämde jag mig för att vara lat och stoppa ner de nya fröerna där. Blomman för dagens fröer gror ju så snabbt att de kommer att behöva skolas om rätt snart. Om ett par veckor, kanske. Ska bli spännande att se om det fungerar. Kan inte komma på någon anledning till att det inte skulle fungera.

De resterande fröna satte jag direkt i omskolningskrukor. Efter att ha fyllt dem med blomjord, gjorde jag fördjupningar i mitten och hällde i såjord blandad med vermikulit.

Smart eller lat? Det är frågan. Ska bli intressant att se om jag kan upptäcka någon skillnad när det börjar grönska i krukorna.

Söndag 7 mars 2010:
De har bråttom upp, både i de begagnade tidningskrukorna och i omskolningkrukorna. Kanske att de har kommt lite längre i de gröna krukorna - å andra sidan har de stått rakt under lysröret, medan de andra har stått en aning mörkare.

Plantornas skräck

En rufsig liten skurmopp ligger och sover på golvet. Ser så oskydlig ut. Verkar inte ha ett endaste samvetskval.

Kattkräk!

Det är minsann inte bara iskalla stormbyar som kan ta kål på små plantor. Tidigare i kväll tog jag fram plantorna ur miniväxthuset. De var törstiga och flera av de överlevande behövde omskolas. De blev kvar på vardagsrumsgolvet medan vi åt kvällsmat. När jag kom tillbaka ut i vardagsrummet hade min enda överlevande Scarlet O'Hara gått sitt öde till mötes. En ivrigt tuggande Riva satt framför krukan och funderade vilken planta hon skulle välja härnäst.

Nu ligger ett helt gäng fröer i vattenbad i köket. Ska så i morgon kväll. Kanske bäst att jag petar ner lite kattgräs också ...

Döda plantor

Mina plantor har inte mått lika bra som jag under semestern. Sparrisbönorna och de flesta av mina Heavenly Blue och Scarlet O´Hara är mer eller mindre döda. Det gäller även de fina tomatplantorna jag satte vid nyår.

Det är helt och hållet mitt eget fel. Det var snöstorm dagen innan vi skulle resa i väg. Kylan var hisklig. Jag hade inte en tanke på att skydda plantorna när vi bar in dem i bilen och sedan in till mina föräldrar. Det var ju bara några få meter utomhus. Fem på sin höjd. Allt som rörde sig i huvudet var det läskiga väglaget och hur vi skulle lyckas få in både plantor, pippi och katt i bilen. Neros bur är enorm och måste lirkas in och Riva reser aldrig med lätt bagage. Plantorna behövde ju dessutom stå plant.

Av någon anledning klarade sig dahliorna och kronärtskockorna. Stockrosorna var inneslutna i uppblåsta plastpåsar för fuktens skull, så de mår också prima.

Ja, ja. Kanske kan några av de köldknäppta växterna repa sig. Men för säkerhet skull börjar jag om. Och egentligen gör det ju inte så förskräckligt mycket. Det är ju fortfarande bara början på mars och i trädgården finns minst lika mycket snö som sand på Kap Verde.

Vatten till människor eller blommor?

Hotellet vi bor på ligger för sig själv ute i sanden. Nio kilometer bort ligger Boavistas största by Sal Rei. Skillnaderna är en enorma och jag måste erkänna att samvetet har gnagt i mig ända sedan vi kom hit.

Hotellanläggningen sysselsätter visserligen tio procent av öns befolkning (inom ett år lär tre gånger så många vara anställda i och med den gigantiska anläggning som ska börja byggas på öns vackraste – och hittills orörda – strand). Men medan vi turister vältrar oss i färskvatten, luftkonditionering och frosseri på restaurangerna, hämtar många av Sal Reis invånare vatten i plastdunkar. Har sett flera med symboler som visar att dunkarna tidigare har innehållit kemiska medel.

På fiskmarknaden är det flugorna som tar de första smakbitarna.

Det är inte mycket som växer inne i Sal Rei eller på slätten mellan byn och hotellet. Det är för torrt och på tok på för mycket sand. Vattenbrist råder jämt och ständigt. I jämförelse är hotellets trädgårdar grönskande oaser med praktfulla blommor och tunga bananstockar. Tidigt om morgnarna vaknar vattenspridarna till liv och dränker gräsmattor och rabatter.

Vackert blir det, men till vilket pris och för vem?