26 juli 2013

Snutten finns inte längre

Min älskade lilla snutt finns inte längre. I går var vi till slut tvungna att inse att han inte blir bättre och att vi måste att ta bort honom. Förstår inte hur en kanin kan vara så sjuk och ändå vara så gosig och matglad.

Tanken från början var att ta med honom till veterinären, men det hade varit grymt. Snutten skulle bara ha blivit stressad av bilfärden och miljön.

I stället fick han vara hos mig i sängen på morgonen, äta nyupptagen morot och slicka så mycket på mina händer som han bara ville. Sedan tog maken med honom ut, klappade honom, satte ner honom på ängen, väntade tills han hade börjat tugga i sig gräs och sköt honom sedan. Det gick snabbt och jag kan inte tänka mig att han anade någonting. Katten fick inte vara ute när det hände och jag blev kvar i sängen med öronproppar och hörselkåpor för att slippa höra skottet.

När det var över kom grannen på andra sidan skogen – Snuttens uppfödare. Jättegulligt av henne. Och jätteskönt att ha någon som älskar kaniner att prata med.

Nu är Snutten begravd under fågelholken intill blomboden – ungefär där hans bur stod. Jag har köpt nya solrosfröer som jag ska så i morgon. Jag vet att det är sent, men jag hoppas att de ändå ska hinna blomma lite för min fina lilla kanin.

4 kommentarer:

Växthusmadam sa...

Men fy så tråkigt! Jag har tänkt på din lilla kanin sedan jag läste förra inlägget och han var så yr i mössan...
Ja, visst är det konstigt med djur och hur de kan fånga ens hjärta... Innan vi köpte kanin till sonen (som nu är stor och inte har så mycket kaninintresse) så trodde jag väl aldrig att jag skulle ha en relation med en kanin...men det har jag! Han blir glad när han hör min röst och vill gosa och jag tycker att det är jättemysigt med hans sällskap när jag är i trädgården!
Tänker lite extra på dig och kaninen idag och hoppas att solrosorna hinner blomma!
Kram från Växthusmadam

Jo sa...

Usch, vad ledsamt! Jag tror att ni gjorde rätt, den där sista bilfärden till veterinären och det kala rummet är ju alltid så ångestfyllda, både för djur och ägare! :( (Ingen av oss hade klarat av att sköta något sådant så vi har varit så illa tvungna att ge oss iväg när det har varit dags)
Det är konstigt hur de små nästlar sig in i våra liv och gör sådana avstamp! De är ju aldrig "bara" en katt eller kanin, utan små personligheter som tar stor plats i våra hjärtan.
Jag skickar en cyberkram till er och hoppas att lilla kaninen får det bra var han nu är!

Mia Maskros sa...

Men så tråkigt... Alla djur har sin egen personlighet och det blir ett sånt stort tomrum när de inte längre finns med oss. Vilken fin tanke att så solrosor där han bodde. Jag hoppas att de hinner blomma.

Kram!

Annica sa...

Ååå...jag beklagar. Har precis börjat läsa ikapp lite bloggar....internet krångel.