Jag vet att jag är aningen överentusiastisk. Att jag ligger snubblande nära nördgränsen. Men det gör ingenting. Jag tänker på det som barnasinne och gläds. Åt glädjen. Nyfikenheten. Längtan och lusten.
Det har visserligen bara gått tre dagar sedan jag sådde, men jag har givetvis stått med näsan tätt mot jorden och kikat efter tecken på liv – flera gånger varje dag. Och i morse, när jag tände lampan, fick jag se ett blekt skott titta upp. När jag hade kikat en stund kunde jag räkna till fem små skott. När jag gick till jobbet en stund senare hade ljuset fått ett av skotten att sträcka på sig lite till.
Underbart! Tänk att kunna bli så glad för något så litet. Det unnar jag alla!
28 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
HÄR är en Nörd till =O)
Det är inte klokt hur glad man kan bli av en grodd. Det är inte bara fallskärmshoppning och bergsklättring som kan få endorfinerna att rusa runt i kroppen.
Tack och lov för det - blir lite småsnurrig bara jag tänker på sådana läskigheter ;)Gröna endorfiner passar mig mycket bättre :)
Solsken
//Linda
Åh, Linda! Du har en fantastisk förmåga att sätt ord på den underbara odlarglädjen! Härlig läsning denna mörka tid:)
Ha det fint,
Charlotta
Tack snälla du!
Ha det fint du också!
//Linda
Förstår precis din känsla....Kram
:)
Kram själv
//Linda
Skicka en kommentar