Min chilipaprika kom igång alldeles för sent i somras. När jag väl insåg att den hade för liten kruka och planterade om den, var det redan juli.
Plantan satte visserligen igång och växa i samma takt som en tonårskille, men det hjälpte inte. Frukterna hann inte bli större än flirtkulor ute i växthuset. När jag stängde av frostvakten kunde jag inte med att slänga plantan, utan tog in den i värmen. Den bodde i vardagsrummet i flera veckor och trivdes väldigt bra i de stora fönstren mot söder. Frukterna växte till sig rejält. Hade tänkt låta dem utvecklas vidare, men insåg till slut att jag inte skulle orka bo ihop med den gängliga tonåringen.
Att den ännu större physalisplantan också hade fått följa med in, hjälpte inte. De inte bara växte som tonårskillar, de betedde sig lite som sådana också och skräpade ner rejält omkring sig. I synnerhet physalisen. Så nu har sekatören varit framme.
Paprikan har klippts ner så att endast en pinne med en grenklyka högst upp återstår. Physalisen har gått samma öde till mötes. Båda har blivit av med sina frukter och fått var sitt söderfönster att stå i. Paprikan har faktiskt fått stå kvar i vardagsrummet, då citrusträdet blivit så fult att det fått flytta ut i groventrén för vintervila. Så nu står chilipaprikan där i en zinkkruka och ser rätt snygg ut. Nya blad har börjat komma och jorden är prydd med släta stenar och snäckor.
I vår får den flytta ut igen. Och då hoppas jag på ett rejält försprång, både för den och physalisen. Ska bli spännande att se om de överlever och vill bära frukt på nytt.
Gick ut i vardagsrummet för att lägga en sista vedklabbe i kaminen innan jag gick till kojs. Kunde inte låta bli att sätta mig på huk intill terrassdörren – enda sättet att se fullmånen så här dags utan att gå ut i kylan. Men det var inte så mycket månen jag såg, utan en rumpa. En stor och rätt hårig ändalykt. (Nix, det var inte maken som var ute och nudistade.)
